Vi har ett särskilt ansvar för vår egen familj, för kristna över hela världen som nu förföljs, skriver debattör Mikael Löwegren.
Det har varit en diskussion i svenska massmedia de senaste veckorna om Svenska kyrkan och världens förföljda kristna. Många menar att hon inte höjer sin röst tillräckligt, om alls. Ett par av biskoparna har gått i svaromål. Ett bärande argument är då att Svenska kyrkan står upp för alla förföljda människor, oavsett tro.
Det låter ju vackert. Men att stå upp FÖR de egna trosfränderna måste inte betyda att man därmed tar ställning MOT någon annan. Den ryske patriarken Kirill och påven Franciskus visade det i sitt gemensamma uttalande på Kuba den 12/2; de talar där om behovet av interreligiös dialog och att stå upp för religionsfrihet samtidigt som de i klara ordalag tar upp förföljelserna av kristna.
Som människor har vi ytterst ett ansvar för hela mänskligheten, men vi har samtidigt ett SÄRSKILT ansvar för vår egen familj. De sakerna står inte i motsats till varandra. Genom dopet blir vi del av Guds familj (1 Tim 3:15) – och har därför ett särskilt ansvar för våra trossyskon. Ja, Paulus säger att vi genom dopet tillhör en och samma kropp och därför bör känna deras smärta som vår egen: ”Lider en kroppsdel lider också alla de andra” (1 Kor 12:26).
Dopet och bekännelsen till Kristus gör oss delaktiga i ett sammanhang där vi på ett alldeles särskilt sätt hör ihop med andra som delar samma tro. Över hela jorden finns våra trosfränder. En kristen biskop och en kristen kyrka har ett speciellt ansvar för andra kristna, det är knappast så märkligt.
Hela Mellanöstern, där det funnits en kristen närvaro i två obrutna årtusenden, töms nu. I delar av Afrika och Asien är det en blodig förföljelse. EU har nyligen karaktäriserat det som pågår för ett folkmord. Vi lever i en ny martyrtid där 200 miljoner kristna i fler än 65 länder förföljs för sin tros skull. Kloster och kyrkor förstörs, människor fördrivs från sina hem. Tiotusentals mördas varje år för att de tillhör Kristus.
Detta är vår familj. Detta är vår kropp. Guds ord manar oss: ”Så länge det finns tid skall vi därför göra gott mot alla människor, framför allt mot våra trosfränder.” (Galaterbrevet 6:10.)
Står vi vid deras sida? Betyder dopet verkligen något avgörande för Svenska kyrkan? Är bekännelsen till Jesus Kristus i praktiken något särskilt för kyrkoledningen?
Det handlar alltså inte om att ta ställning mot någon annan religion, utan om att ta ställning för våra trosfränder. Tiden håller på att rinna ut för otydlighet och tvetydighet. För Svenska kyrkan, dess ledning och oss alla är det dags att klart och tydligt solidarisera oss med martyrkyrkorna.
Mikael Löwegren
LÄGG TILL NY KOMMENTAR