Tjänstjagandet i kyrkan dödar verksamheten

I var och ens personliga kallelse till ett av kyrkans profil­yrken får man oftast inte bara en arbetslängtan. Man får också ett uppdrag att vara och representera kyrkan i sitt samhälle, och leda sin församling i sin profil. Detta GUDM-arbete (Gudstjänst, Undervisning, Diakoni och Mission) med församlingen som målgrupp ska alltså vara högsta prioritet i ens roll som medarbetare.

Här kommer då skillnaden: Hade man till exempel jobbat på ett av Sveriges många kontorsjobb där målgruppen enbart är kunder och fått möjligheten att få en bättre tjänst med till exempel större lön eller högre position hade många tagit det utan större funderingar. Kyrkans profilyrken är inte ett sådant jobb. Kyrkan finns till för församlingen, där individen är en sökande människa som behöver ges andlig tillväxt. Denna församling ska byggas uppåt och det gör den under lång tid av kontinuerligt arbete som inte påverkas av hastiga personalbyten.

Det är beklagligt att se församlingar runtom i Sverige där verksamheten dödas av profilyrkesutövare som, efter en kort tid, lämnar för bättre tjänster i ren bekvämlighet utan större eftertanke. För mig som musiker är detta särskilt märkbart i körerna. Där är det bevittnat och poängterat om och om igen att de flesta körsångare lämnar när deras före detta körledare gör det, så länge övergången inte sköts snyggt. Därför får de allra flesta nytillsatta musiker bygga upp körverksamheten från grunden efter sina företrädare och antagligen kommer deras efterträdare få göra ­likadant.

Särskilt viktigt är det för barnkörsångare att ha en musikalisk vägledare som peppar sångaren genom unga åldrar till att engagera sig vidare i kyrkan som vuxen. Likaså med pedagogen, som fostrar juniorgrupper till att bli konfirmandledare och sedan förtroendevalda. Detta arbete sker alltså över längre tid och gäller alltså inte för musiker som bara stannar ett par år.

I Christian Schultzes nya bok Kören som arbetsplats skrivs det att det tar ungefär fyra till fem år av kontinuerligt arbete för att bygga en varaktig körverksamhet. Är man på samma plats under ett par år hinner man aldrig bygga upp ens en bråkdel av den ideella kulturen i församlingen som en tjänstgörande över en längre tid hade skapat. Detta glapp hade i sin tur synts i generationer framåt, genom till exempel en avsaknad av kyrkotillhöriga, förtroendevalda eller olika verksamhetsengagerade i den specifika åldersgruppen.

När präster och musiker för länge sedan inte hade pensionsreformen kunde de jobba i många år. Deras arbete var då viktigt på ett annat sätt än vad det är i dag, då respektive knöt samman alla familjer över flera generationer i sin bygd genom tron. Nu har vi förmånen att byta tjänst och ordna med kloka övergångsperioder mellan präster och musiker, så att man kan jobba under en rimlig tid utan att rasera allt man byggt när man sedan slutar.

Trots denna möjlighet är det vanligast att folk lämnar en tjänst alltför tidigt och ger sig ­genast på en annan. Detta kan bero på olika anledningar, till exempel organisations- eller stora arbetsmiljömässiga problem. Detta är såklart kloka anledningar att byta tjänst. Däremot är andra stora anledningar prestige, lön eller andra självcentrerade faktorer som bekvämlighet, som numera spelar en stor roll. Kulturen från profana arbetsplatser har således spridit sig över till kyrkan, och det är detta problemet jag vill åt.

Om du själv får frågan om en bättre tjänst när du endast jobbat i ett par år, tänk inte på vad positionen ger för fördelar åt dig personligen, tänk på hur det påverkar din församling. Vilka satsningar uteblir och vilka grupper riskerar att falla bort? Har jag i min nuvarande tjänst byggt församling som håller även när jag slutar?

Det kan såklart kännas främmande med denna arbetsmentalitet, särskilt i det mycket självcentrerade Sverige. Men med detta applicerat på sin helhetsroll i församlingen blir det lättare att fundera över alla saker man gör i sitt profilyrke.

För mig som musiker är till exempel inte grundtanken med stora körprojekt att det ska se bra ut på cv:t. Det ska främst betyda något för församlingen, så de kan få frön av tro som kan växa. Alla vi, präster, diakoner, kyrkomusiker och pedagoger, jobbar för församlingens skull. Precis som en förälder ska vi därför inte bara föregå med gott exempel, utan också vara närvarande i vår församling och följa den under en längre tid. Det är var och ens ansvar.

Noa Edwardsson
organiststudent