Tron måste få konsekvenser

Johan Blix kyrkoherde emeritus
Vilken klimatkris är angelägnast? Den fysiska eller den andliga? Det är förstås den fysiska. Kan vi inte äta, dricka rent vatten och andas så kan vi inte leva, uppger debattören. Foto: Marcu

Det behövs ett kollektivt ledarskap och att alla tar ansvar för att lösa klimatkrisen. 

”När jag är svag –då är jag stark” (2 Kor 12:10)

Att vara stark är nog den rådande normen i dagens samhälle. Det finns snart ett gym i varje kvarter. Det gäller att vara fysiskt stark, för att orka med ett hårt arbetstempo.

Man behöver också vara ekonomiskt stark för att ha råd att leva bra i dagens samhälle. Och så måste man vara psykiskt och andligt stark för att kunna orientera sig och hitta sin identitet i dagens mångkulturella och mångreligiösa värld.

Ja, att man ska vara stark – det är den rådande normen. Detta kombineras ofta med en idé om att var och en ska och kan vara ”sin egen lyckas smed”. Bara du anstränger dig så kan du bli vad du vill.

Detta är naturligtvis en lögn, vi har alla så olika förutsättningar i livet. Vi är mitt i vår planets klimatkris. Det har inte undgått någon av oss. Hur ska det gå? Hur ska krisen lösas? Några ropar på starka ledare.

Kan vi inte leva, kan vi inte vara kärleksfulla mot varandra. Därför är det viktigt att kyrkan engagerar sig i klimatfrågan.

Till och med ansedda debattörer har menat att demokratin inte klarar att lösa krisen. Man tänker sig att nu krävs upplyst despoti. Starka ledare med rätt åsikter och mycket makt.

Men demokrati är så mycket mer än form. Demokrati är också innehåll. Håller vi oss endast till formen så drar vi oss till minnes att nazisterna i Tyskland kom till makten genom att vinna ett parlamentsval.

Samma sak kan sägas om kristendomen. Att fira högmässan efter handboken är ingen garanti för ett kristet sinnelag. Det riktigt viktiga, var man har sitt hjärta, låter sig inte styras av parlamentarisk demokrati eller högmässoordningen.

Det ledarskap som krävs för att lösa klimatkrisen. Den som handlar om livets överlevnad på jorden och om det kulturella och religiösa klimatet. Det är ett kollektivt ledarskap. Det är inte några få starka personers insatser som behövs, utan att vi alla tar ansvar.

Nu är det inte var och en som ska vara stark utan enheten mellan oss som ska vara stark. Och för att detta ska fungera är det viktigt att visa också sin svaghet. Att ge uttryck för sin rädsla, sin ängslan och kanske sin barnslighet.

Vilken klimatkris är angelägnast. Den fysiska eller den andliga? Det är förstås den fysiska. Kan vi inte äta, dricka rent vatten och andas så kan vi inte leva. Kan vi inte leva så kan vi inte heller vara kärleksfulla mot varandra.

Därför är det viktigt att kyrkan och församlingarna engagerar sig i klimatfrågan. Det gäller det dagliga arbetet med energianvändning, transporter och källsortering.

Några menar att kyrkan inte ska lägga sig i politiken utan hålla sig till det religiösa. Den personliga tron. Men tron måste få konsekvenser i det dagliga livet. ”Bli ordets görare, inte endast dess hörare” (Jakobs brev 1:22). Och vi är inte ensamma.

”Han gick in i din kamp på jorden

Gud tog plats i din egen gestalt.

Han kände din puls. Han blev trött liksom du – och han älskade dig över allt”(Sv ps 358)

Johan Blix
kyrkoherde emeritus

 

Detta är en debattartikel i Kyrkans Tidning. Åsikterna som uttrycks i texten är skribentens egna.

Prenumerera på Nyhetsbrev

0 Kommentarer

LÄGG TILL NY KOMMENTAR

Du måste vara inloggad för att kommentera. Klicka här för att logga in.