Utmaningar för program om lärande och undervisning

För några år sedan gick jag med min dotter Hanna på ishockey. Hon var då i elva–tolvårsåldern och hade aldrig varit på hockey tidigare, varför jag fick förklara allt från början. ”Det är två mål på planen, det är två lag med fem utespelare i varje lag och det gäller att få in pucken på andra sidan. Och vi håller på laget med gröna tröjor.” Vad som hände var att Hanna fick ta del av en tradition och att jag också försökte göra henne delaktig i den.

Pedagogen Jerome Bruner konstaterade redan på 1950-talet att detta att ta del av en tradition inte bara handlar om att lära sig en mängd fakta utantill, utan om att lära sig hur saker och ting hänger ihop. Det som band samman ett ämne var det Bruner kallade för basic ideas (ungefär: grundläggande idéer) som det gäller att få grepp om för att förstå ett kunskapsområde.

Ungefär som när jag och Hanna gick på hockey; det handlar om att få grepp om ett områdes tankesätt, dess språk, dess berättelser, dess symboler, dess stämning, dess sånger för att kunna vara med i matchen.

Bruner menade vidare att alla sådana grundläggande idéer kunde utformas på ett sätt så att de var anpassade efter elevernas nivå; från dagis till högsta universitetsnivå. Det var detta som Bruner kallade för spiralprincipen. Kunskap är nämligen enligt Bruner som en spiral, där begreppen och elevens tänkande och utveckling tillåts följas åt. Erfarenhet och kunskap hör ihop.

När vi nu kyrkan satsar på ett gemensamt program om lärande och undervisning tänker jag att just detta med att ta del av och att vara delaktig kommer att vara nyckelfrågor. För vi kan ju faktiskt ta del av något utan att för den skull bli delaktiga alls. Lite, om jag ska vara elak, så är vår tids religionskunskap i skolan – när den är som sämst – just att ta del av något utan att alls förstå det.

Man får på en teoretisk nivå ta del av något exotiskt och konstigt (som i det här aktuella exemplet utförs av märkliga människor som är konstigt klädda med hjälm, klubba och skridskor och som stressar efter en puck).
Efteråt kan man skaka på huvudet, gå vidare och vara tacksam för att man inte är sån. Tyvärr finns en hel del aktuell didaktisk forskning som ger stöd åt denna tolkning av det svenska religionskunskapsämnet.

För mig handlar programmet för Lärande och undervisning om Hanna på hockey. Det handlar om ett kunskapsinnehåll, det handlar om ett språk, det handlar om ett sammanhang och det handlar om att kunna använda detta kunskapsinnehåll så att det upplevs relevant för mig själv. Programmet handlar om att ge vidare våra basic ideas, våra grundidéer, och att låta folk bli delaktiga i den kristna traditionen.

Om vi vill att programmet ska bli lyckosamt står vi som kyrka åtminstone inför fyra utmaningar som jag ser det:

För det första: all forskning visar att den undervisning som ges till barn och unga finns kvar resten av livet. Barn och unga är och kommer att vara en nyckelgrupp inom programmet för Lärande och undervisning.

För det andra: satsa på den som undervisar! Mycken didaktisk forskning lyfter fram just
lärarens avgörande betydelse för att ett ämne ska upplevas som levande och relevant. Det är därför viktigt att vi satsar på dem som undervisar, och att vi ger dem den avancerade fortbildning som behövs för att de ska vara och förbli bra lärare.

Lee Shulman har visat hur avgörande lärarens egen fackkompetens är för ett lyckat undervisningsresultat. Man måste vara både grundad i sin egen kunskapstradition, och samtidigt ha de didaktiska verktygen för att kunna kommunicera den. Så är inte alltid fallet i kyrkans undervisning.

För det tredje: vi måste bejaka att den kristna traditionen de facto har ett kunskapsinnehåll. Jag har till min förvåning stött på människor som menar att så inte är fallet. Förvisso kan vår tolkning av det kristna arvet se olika ut. Det är i sig inget problem.

Problemet uppstår när vi inte ger vidare något av vår egen tradition eftersom vi antingen är dåligt grundade själva, eller därför att vi bär på diffusa pedagogiska tankar om att all kunskap finns i individen själv. Ska programmet bli framgångsrikt är det viktigt att vi vet vad vi vill berätta. Att vi själva vet vad kristen tro är.

För det fjärde: Programmet för Lärande och undervisning måste bejaka ett lärande som berör alla sinnen, det man inom didaktiken kallar för estetisk bildning. Kristendom handlar i hög grad även om stämning, dofter, symboler och levande ljus. Om gudstjänst och bön. I den lutherska kontexten har vi inte minst musiken och psalmskatten. För att inte nämna våra fantastiska kyrkorum.

Nyligen fick jag för övrigt ett sms från Hanna; hon var på ishockey med en vän. Jag frågade ”Hur är matchen” och hon svarade: ”Det är bra, men passningsspelet i mittzon kunde vara bättre.” Hanna hade med andra ord inte bara tagit del av traditionen, utan hon hade nu också i högsta grad blivit delaktig i den.

Hon var en del av traditionen. Och det är ju det som är meningen med programmet: vi vill att människor ska få ta del av och bli delaktiga i en tradition som varit bärande i vårt land i över tusen år.

Och det är vi som har pucken.

Sören Dalevi
biskop, Karlstads stift