Häromsistens deltog jag i en begravningsakt för en god vän i ett begravningskapell i Göteborg. När jag kom till kapellet förstod jag att det skulle vara en borgerlig begravning. För övrigt skötte den borgerliga begravningsförrättaren akten på ett värdigt sätt, vilket inte alltid kan sägas om präster i Svenska kyrkan i motsvarande situation idag.
Före akten samtalade jag en stund med min väns dotter, som jag inte hade träffat tidigare. Dottern berättade att man i familjen blev bestört när det visade sig att fadern för några år sedan hade lämnat Svenska kyrkan, inte därför att han inte längre delade kyrkans tro utan av ekonomiska skäl.
Dottern ringde till faderns församling i Göteborg och undrade om det ändå inte kunde bli en kristen begravning i Svenska kyrkans ordning. Hon fick svaret att det skulle ställa sig alldeles för dyrt. Därmed gav hon upp saken.
Mina reflektioner är följande: Ett dop och en vigsel har rättsverkan. Det har inte en konfirmation eller begravning. Det är tveksamt att Svenska kyrkan lägger ekonomiska bördor på dem som önskar att det skall anordnas en gudstjänst med anledning av en viktig händelse i en anhörigs liv, exempelvis övergång till vuxenlivet eller en människas jordafärd.
Frågan är vad det egentligen kostar Svenska kyrkan att anordna en begravning för en icke kyrkotillhörig, när den avlidne inte uttryckligen klargjort att han eller hon inte önskar en kristlig begravning? Kyrkobyggnaden står där och är längesedan betald. Präst, musiker och vaktmästare är ändå i tjänst.
Vari består den förmenta kostnaden?
Den ideella kostnaden ligger på ett helt annat plan. Den själavårdskontakt som hade kunnat uppnås med de medlemmar i Svenska kyrkan som alltjämt är i livet, missas. Är då inte förlusten för Svenska kyrkan större än den förmenta pekuniära vinsten, när en svenskkyrklig församling agerar på ovan beskrivna sätt?
Lars Edvardsson
Teol dr
Kyrkoherde emeritus i
Göteborgs Vasa församling
LÄGG TILL NY KOMMENTAR