Hur blir teologi relevant, eller hellre; hur blir man relevant som teolog? Jag blev en gång, i-all-välmening, halvfrivilligt coachad på ämnet av en medelålders präst. Han frågade mig om jag hade några speciella favoriter inom kristen litteratur, och jag nämnde bland annat C.S Lewis, han som gjort sig känd för att skriva om lejon och kungar och häxor och annat av det slaget.

Jag förstod ganska snabbt att C.S Lewis inte är den sortens litteratur som lämpar sig för den som vill bli en relevant eller meningsfull teolog. Det är möjligtvis ett steg i det kristna livet som man förväntas växa ur, till förmån för något mera jordnära eller så. Följaktligen blev jag rekommenderad att läsa något av Owe Wikström istället. Inget ont om Wikström – jag vill inte tro att Lewis står i motsättning till Wikström, eller vice versa - snarare tvärtom! För mig representerar Wikströms litteratur ett gediget och ärligt mänskligt liv, eller så. Och det är ju bra, till och med för studenter i teologi.

Men problemet är när sådant blir det allenarådande kriteriet för vad som är god teologi, och därmed för vem som är en god teolog. Nyckelordet är ”relevans”, vilket i sammanhanget är ett kodord för det som är tillräckligt modest eller praktiskt för att undgå somliga undermåliga 50-talsfilosofers kritik av teologiska anspråk på realism. Det kan också vara ett kodord för sådant som anses vara tillräckligt begripligt för verklighetens folk, i all klerikal välmening, förstås.

Relevanskriteriet, kravet på ”tillämpad forskning”, och många andra omständigheter gör att vi idag inte längre har några teologer eller kyrkliga ledare som Gustaf Aulén eller Anders Nygren. Aulén skriver 1929; ”Det är fråga om en ”förunderlig kamp”, en mirabilis duella, i vilken Kristus hembär segern. Vi finna åter en kristendomstolkning, i vilken seger och triumftonen ljuder liksom förr i urkristendomen och i den gamla kyrkan”. Teologer talar av något skäl inte så längre, och det gäller inte endast Svenska kyrkan. Är det för att världen har förändrats, och att temat av den episka kampen mellan det onda och det goda var mera begriplig och relevant i tiden mellan de två krigen, än i dagens Sverige? Kanske.

Så, vad är då relevant i dagens Sverige? Jag föreslår att trenden har varit superpastoralitet av slaget ”själavård vid köksbordet”, ”bullar, böner och berättelser”, eller kanske något av Lönnebo, Wikström eller Sjödin. En kroppslig inriktning har introducerat och populariserat frälsarkransar, pilgrimståg, ikoner och mycket annat av samma slag. Återigen, jag tycker att det är bra! Innevarande generation har tveklöst varit väldigt kreativ och satt ett avtryck. Men all praktisk eller pastoral teologi till trots, så förefaller det som att vi saknar en intellektuell tradition. I en tid när media och kommunikation har flerfalt större betydelse än under Auléns och Nygrens tid, är det beklämmande, kanske förödande.  

Jag tror att Sveriges största teologiska exportprodukt är SKUTs kanelbullar (jag säger det inte för att vara elak utan för att utmana, som det heter). Det är bra, men det är aldrig nog. Kanelbullar är vad folk köper på Pressbyrån tillsammans med en liten kaffe för 17 kr när de inte har tid för något bättre. Det är på tok för modest. Om innevarande generation har fått ett stort utrymme att vara kreativa på, och har tillåtit sig själva att sätta sitt avtryck på vår kyrkas historia, så hoppas jag att man också är villiga att släppa fram den kommande generationen kristna.  Låt mig säga så här: jag, för min egen del, studerar inte teologi för att smyga. Och om jag känner min generation rätt så håller de med.

Jag vill se en stoltare teologi. Gärna med en mustigare och djärv artikulering, men inte nödvändigtvis - budskapet är mest intressant, även om en del av budskapet är vårt självförtroende som teologer och kristna. Vill vi vara relevanta som teologer, eller som kyrka, fordras en intellektuell tradition som går utöver människors behov av kanelbullar, eller den teologiska motsvarigheten till kanelbullar – om ni återigen ursäktar min retoriska, tillspetsade fräckhet. Människor i Mälardalen må ha behov av stillhet, sinnesfrid eller annat i den stilen – men i de flesta delarna av världen visar det sig att krig, förföljelser, fattigdom och förtryck har fritt spelutrymme. Kristna i Eritrea fängslas för sin tro, och då fängelserna är fulla sätts de i provisoriska containrar där de till slut dör av den fruktansvärda värmen. I en sådan värld – det är den enda värld vi någonsin haft – förefaller Aulén, eller för den delen Lewis, vara så relevant som något. Vi har ett och annat att göra.

Dessutom så befarar jag att människor, även om de ser till att se upptagna ut, brottas med likgiltighet och tomhet. Vi förlorar gradvis den kristna berättelsen av vad världen är, och människor tvingas istället att placera in sig i en värld där de är meningsfulla och värdefulla och älskade i den utsträckning som de har stora bröst, stor plånbok eller många vänner på facebook. Jag tror att de flesta människor som växer upp idag i Sverige inte har fått höra en ”triumfton” - något verkligt utmanande och transcendent – i hela sina liv. Det är allvarligt, det är relevant. Sjödins, Lönnebos och Wikströms generation har fått höra triumftoner, många kanske alltför gälla, och erbjudits möjligheten att situera sig i ett kristet narrativ – till leda, kanske. Den generationen har introducerat en intressant pastoral teologi som varit till stor mening för många, också för mig. Men nu då, och sen då?  

Lyckligtvis så tror i alla fall inte jag att man måste välja mellan olika sorters teologi. Det finns ett behov av all möjlig slags pastoral teologi - kör hårt! - men också av de vapen som är passande till att bryta ner starka tankebyggnader som håller människor fångna i synd – att gå miste om Guds avsikt med ens liv - eller förtryck, nationellt eller internationellt.  Teologisk reflektion i kyrkan tycks idag höras mest ljudligt i samband med ärenden relaterade till domkapitlen, då det blossar upp frågeställningar om vad försoningen innebär eller varför den behövs, och så vidare. Vi skulle kunna använda den samlade kunnighet som faktiskt finns i kyrkan till att föra ut en proaktiv och positiv teologisk artikulering. Som jag ser det finns det inget forum för det. Varför inte? Präster utexamineras från universiteten efter en av Sveriges längsta yrkesutbildningar, men hur får de användning – eller hur får de utlopp – för sina kunskaper? Naturligtvis i deras pastorala vardag, med de begränsningar som den har, men jag tror att kyrkan kunde förvalta dessa resurser betydligt bättre. Troligtvis har vi inte råd att slarva med vår kompetens.

Kanske är en av orsakerna till den nuvarande teologiska stiltjen att vi tidigare har haft så god nytta av akademin som en plattform för vår teologiska formulering, emedan det nu inte fungerar så. Vi kan inte räkna med att akademin står för de teologiska fiolerna längre, sedan vi skiljts från staten, som får förmodas ha andra intellektuella behov än vad vi som missionerande kyrka i ett postkristet samhälle har. Kanske får vi räkna med att på sikt skapa något eget. Jag föreslår att vi söker kultivera en spänstig teologisk kultur och idétradition som inte, på grund av 50- och 60-talets passerade och urtråkiga idémässiga trender, skäms för evangeliet. Inte minst med tanke på framtida utmaningar, som vi inte känner till – vi lever i en turbulent tid som tveklöst kommer att ge många problem för kyrkan att lösa; här behövs framförhållning.

Jag hoppas och tror att Sverige kan bli ett land där en livskraftig, offensiv teologi får verka oförblommerat och rentav skandalöst, så att människor får höra hela Guds rådslut och att också nya generationer får ta del av den världsbild som äldre generationer tar för given och förutsätter.  Ju mer desto bättre, full on. Kanske är det inte klädsamt, men vem bryr sig egentligen? Om något inte är klädsamt, så är det att snåla med vad vi har blivit anförtrodda och göda Sveriges folk på smulor, när vi har i uppdrag att ge dem liv, inget mindre än liv i överflöd. Jag tycker att vi är på tok för blygsamma för att vara vad vi utger oss för att vara; den levande Gudens döttrar och söner, apostlar och evangelister, i fullblodat uppror mot allt som omöjliggör Guds kärlek i vårt land, och i vår värld.

Josef Edebol