STI. När ska Svenska kyrkans ledning inse att en negativ vrångbild av judendomen utgör ett problem värt att prioritera och bearbeta? Om inte i Jerusalem, var då?
Det är nu snart 47 år sedan jag för första gången steg in genom porten till Svenska teologiska institutet (STI) i Jerusalem. 1979 utnämndes jag till direktor för STI, en tjänst som jag innehade i femton år. Sedan har jag på nära håll kunnat följa STI:s arbete i åtminstone ytterligare femton år.
I två klargörande artiklar tecknar Bo Johnson och Biörn Fjärstedt den historiska och teologiska utvecklingen: STI är inte längre ett akademiskt forsknings- och utbildningsinstitut med fokus på judaistik, bibelvetenskap och relationen mellan judar och kristna. Och det gäller inte minst den självrannsakande frågan: Vad händer med kristen teologi i mötet med levande judendom?
Denna historieskrivning kan jag bara bekräfta. Jesper Svartvik har nu sett sig föranledd att lämna STI. En så drastisk förändring har inte skett i ett vakuum.
Alla som besökt det kulturmärkta 1800-talshus där STI fått verka sedan 1951 har säkert överväldigats av byggnadernas skönhet och det stilla lugnet mitt i Jerusalems myllrande stadsliv. Jag vet ingen annan stad på jorden där judisk tro och judiskt liv i hela dess mångfald lever så som här och som alltså skulle kunna tävla med Jerusalem i möjligheten att teoretiskt och praktiskt tränga in i Bibelns värld, studera judisk historia och lära känna levande judendom på djupet – vilket också ger närkontakt med den kristna trons rötter och teologiska halt.
Att det var detta som skulle vara STI:s huvudinriktning stod klart redan när det grundades, och när jag tillträdde som direktor fanns det mandatet tveklöst kvar. Det var ett dyrbart pund att förvalta att få ta emot den ena studentgruppen efter den andra och under en hel termin mitt i Bibelns geografiska centralpunkt få studera de urgamla texterna och följa hur dessa texter levt vidare och tillämpats intill denna dag. Det kunde innebära att vandra genom det judiska året och dess högtider, att studera det judiska påskritualet och att delta i den påskmåltid som blev ursprunget till nattvardens sakrament, att fira årets heligaste dag, Försoningsdagen, vars huvudmotiv också leder rakt in i hjärtat av kristen teologi, att lyssna till judiska forskare som i långa stycken kunde mer om Jesu och Nya testamentets judiska värld än de flesta kristna, att knyta vänskapsband och bygga upp ett förtroende både mellan institutioner och enskilda.
Oavsett andra uppgifter förlorades aldrig fokus på det mest grundläggande. Och det gav resultat som ofta förundrat mig. Fortfarande får jag vittnesbörd från mina före detta studenter om vad deras tid på STI kom att betyda för dem som lärare, präster, professorer, biskopar. Eftersom vi också ordnade internationella terminer, har jag snart sagt var jag än rest i världen mött forna stipendiater som betygat samma sak, inte sällan på mycket inflytelserika tjänster inom kyrka och akademi.
Varför kunde inte denna rika verksamhet med fokus på de judisk-kristna relationerna fått fortsätta att blomstra och bära frukt? Varför riva ned det förtroende som byggts upp? Att bara käckt deklarera att ”verksamheten fortsätter som tidigare” (STI:s nuvarande direktor i KT 29/10) vittnar i bästa fall om bristande sjukdomsinsikt. Vi är många som vet att påståendet saknar grund och trovärdighet och som kan konstatera att relevant teologisk kompetens numera saknas på STI. Det är allvarligt.
Om inget annat, borde den ständigt växande antisemitismen i världen – och inte minst i Sverige – vara en tankeställare. Många kyrkor har tagit stora steg för att blottlägga och bekämpa judeföraktets onda rot i kristen teologi och som insett att den antijudiska ogräsbekämpningen aldrig får upphöra. Sorgligt nog måste jag ifrågasätta om Svenska kyrkan längre kvalar in i det laget. Att döma av mycken förkunnelse i tal och skrift tecknas judar och judendom i vida kretsar fortfarande enbart som den kristna trons förstadium eller rentav principiella motsats. Hur ofta har jag inte fått frågan ”Men varför behövdes då Jesus?” när jag försökt förmedla en rättvisande bild av levande judendom. I klartext: Jesus och kristendomen motiveras med en negativ vrångbild av judendomen. En liknande interreligiös vågskålsteologi finns mig veterligt inte någon annanstans.
När ska Svenska kyrkans ledning inse att ett sådant teologiskt tänkande utgör ett problem värt att prioritera och bearbeta? Om inte i Jerusalem, var då? Om inte nu, när då? Hur vill de ansvariga rent konkret visa att de förstått att de judisk-kristna relationerna av historiska och teologiska skäl kräver en alldeles särskild uppmärksamhet och kompetens? Vaga hänvisningar till Guds vägar hjälper inte. I praktiken har detta samtalsdokument om judisk-kristna relationer väl i stort sett bara blivit ett fikonlöv.
De kalla nordanvindarna från Uppsala blev alltmera kännbara i början av 90-talet. Redan då ifrågasattes ideligen KJ-arbetets relevans och perspektiv. Det var uppenbart att de ville något annat samtidigt som fasaden skulle behållas. Nu har även fasaden krackelerat. Ett rikt kapital har växlats in i småmynt till en dålig kurs.
LÄGG TILL NY KOMMENTAR