Vi är arvtagare till en fientlig syn på sexualitet

Har du hört en predikan i kyrkan där prästen förmedlar en livsbejakande beskrivning av sexualiteten och hänvisar till Gud? Förmodligen inte. Men en förändring kan komma att äga rum.

Som en följd av den sexuella revolutionen på 1960- och 70-talen, sekularisering och sådant som p-pillrets intåg har en tillåtande inställning till andra samlevnadsformer än äktenskapet mellan man och kvinna brett ut sig i samhället. Svenska kyrkans roll i denna process har mycket varit att försöka komma ikapp, ibland under stor vånda, de förändrade normerna genom att t ex tillåta samkönad vigsel. Men även om denna resa inte är avslutad för kyrkans del, kan det ändå vara dags att skifta fokus. Från att komma ikapp till att komma före.

Målsättningen ”att komma före” kräver en förklaring. Alltsedan fornkyrkan, och här tar vi inte upp de undantag som finns (hängivna mystiker, libertinska sekter, erotiserande inslag i frikyrkorna osv), har en sexualfentlig inställning odlats i de kristna kyrkorna, kroppen har ofta setts som en spelplats för de mörka krafterna. Sexualdriften, särskilt den kvinnliga, ska kuvas eller åtminstone hållas tillbaka. Även inom äktenskapet har en njugg inställning varit vanlig. Sex var något man kunde se mellan fingrarna med eftersom det hade en reproduktiv funktion.

Att företrädare för den sexuella revolutionen i regel hade en ateistisk hållning och vände sig mot den kyrkliga traditionen är inte att förvåna sig över. Befrielsen från en fördömande Gud stod högt på dagordningen. Vad som dock sällan uppmärksammats var själva kontinuiteten, att man förde vidare och förstärkte kristendomens grundinställning, nämligen att hålla Gud borta från sängkammaren. Nu genom att vilja avskaffa Gud helt. I praktiken var alltså skillnaden liten mellan kyrkans väktare och sexradikaler. Man var överens om att Gud inte hörde hemma i den fysiska kärleken (om än av olika skäl).

Vi är idag arvtagare till två former av sexualfientliget, en religiös och en sekulär. Den förra präglas av kroppsförnekelse men har ändå fördelen att synen på sexualiteten bottnar i en helhetsförståelse av livet – skapelsetanken. Den senare sekulära formen är på ytan kroppsbejakande, men är samtidigt avskuren från de djupare livsenergier som en gudstro kan vara bärare av. Vårt kanske mest vitala centrum är uteslutet, vilket innebär en beskuren sexualitet löskopplad från ett vidare sammanhang. Den sekulära sexualfientligheten leder med andra ord både till ett känslomässigt och intellektuellt förytligande. Sex töms på mening.

Alla känner vi till hur den sexuella revolutionen efter några decennier bromsade in. Det kan räcka med att nämna aids, trafficking och kommersialisering. Vad som från början kom som en frisk fläkt fick rätt snart en bismak. Ännu i dag, sextio år senare, framstår det hela som ett tveeggat fenomen. Sexuella minoriteter har fått en fortsatt ökad acceptans och rättigheter, men sex som konsumtion av den andre, en slit-och-släng mentalitet på de mänskliga relationernas plan, förefaller ha normaliserats. Frigörelsen skenade iväg och många tog skada.

Vissa sidor av den sexuella revolutionen kan alltså sägas ligga helt i linje med en fortsatt reformation av den kristna tron. Andra sidor gör det definitivt inte. Det är i detta spänningsfält som det går att urskilja ett nytt förhållningssätt från Svenska kyrkan sida, en möjlighet ”att komma före”. Kyrkan skulle kunna erbjuda det som i dag saknas: gränser och djup.

Sättandet av gränser handlar emellertid inte om vad man får och inte får göra, utan om omsorgen om varandra. Något egentligt nytänkande krävs inte. Det gör det däremot när det gäller frågan om djup. Här ställs allt på sin spets. I skapelsen finns en kraftfull erotisk potential nedlagd, som till viss del legat i dvala på grund av den kyrkliga traditionens negativa inställning till kroppsliga uttryck för kärlek. Denna potential väntar därför fortfarande på att finna ett gudsmättat uttryck. Vad som avses är inte en andlig överbyggnad av något slag, utan närvaron av en förtätad, ”tyngre” sinnlighet inbäddad i en gudsrelation.

Att fullt ut bejaka sexualitetens djupdimension kräver dock en fortsatt uppgörelse med en flertusenårig tradition. Att kyrkan överskrider sina egna gränser och börjar länka ihop Gud och intimiteten, till exempel vågar framhålla att det går lika bra att vara Guds redskap i det sexuella samspelet som i andra sammanhang. Först då kan gudsrelationen bli hel. Kanske är tiden mogen för den revolutionerande tanken att Guds kärlek också handlar om att älska med varandra.

Peder Thalén, professor i livsåskådningsvetenskap