Vi är européer med dubbel skuld

Palestinakonflikten är en av världens längsta konflikter. Den tog fart i och med att den brittiska kolonialismen knöt an till den judiska drömmen om ett eget land. I dagarna är det etthundrasex år sedan den så kallade Balfourdeklarationen skrevs, år 1917. Det var då en brittisk adelsman och utrikesminister gav grönt ljus för judisk kolonisering av Palestina. Balfourdeklarationen innehöll en brasklapp om att ett judiskt hem i det historiska Palestina inte skulle få negativa konsekvenser för den övriga civilbefolkningen. Vid 1900-talets början var den judiska befolkningen i det historiska Palestina omkring tio procent. De palestinska kristna var ungefär lika många och övriga nära åttio procent var muslimer.

År 1901 grundades den judiska nationalfonden med syftet att köpa upp mark i Palestina som judar skulle kunna bruka. Balfourdeklarationen gav dess ambitioner ett starkt bifall. Så småningom blev motsättningarna uppenbara och de lokala konflikterna på marken i Palestina, området mellan Jordanfloden och Medelhavet, allt våldsammare.

Engelsmännen under sitt Palestinamandat från Nationernas Förbund (främst åren 1922-1948) var vacklande i om vilken sida man skulle stödja. Mot slutet gav dock engelsmännen prioritet åt den judiska kampen, bland annat genom att avväpna de palestinska muslimska och kristna grupperna men inte de judiska.

Förintelsen under Andra världskriget innebar att tanken på ett eget land för det judiska folket fick ett starkt stöd. Europas länder hade ett stort ansvar för att man inte hade öppnat sina länder för flyende judar under början av den nazistiska förföljelsen. Europas länder tog efter Förintelsen tag i möjligheten att avbörda sig något av sin skuld genom stödet till en judisk stat i det historiska Palestina. Därmed ådrog sig de europeiska länderna emellertid en ny skuld. Nu till det palestinska folket.

Staten Israels bildande 1948 ledde till en judisk stat för det fruktansvärt drabbade judiska folket. Det palestinska folket fördrevs till stor del och de blev ett flyktingfolk med mer än 750 000 fördrivna från sina hem i det historiska Palestina. De palestinska kristnas antal sjönk i och med fördrivningen från tio procent till omkring tre procent. De drabbades i lika mån som de palestinska muslimerna av fördrivningen och den etniska rensningen.

Historien och dess fortsättning finns att läsa i bland andra Ingmar Karlssons bok om palestinierna (Folket som inte fick finnas) och i Bernt Hermeles bok om Nakba. Folkrättsrapporterna från Amnesty, den israeliska människorättsorganisationen B’Tselem, Human Rights Watch med flera är också ovärderlig läsning om den konkreta situationen idag. Det är viktigt att vi är medvetna om historien och de folkrättsliga granskningar som gjorts av den israeliska politiken fram till Hamas vedervärdiga attack genom sin krigsförbrytelse den 7 oktober 2023. Gensvaret från Israel som vi nu ser är ett gensvar från ett land i kris. Observatörer iakttar nu flera krigsförbrytelser även av Israel. Att försöka utrota Hamas sägs vara Israels krigsmål jämte att få gisslan frigiven.

I dag möter det internationella samfundet två djupt traumatiserade folk. Palestinierna som fruktar folkmord och fördrivning ännu en gång. De israeliska judarna som fruktar att judar inte kan vara trygga någonstans i världen.

Att begära vapenvila, humanitära pauser och skydd för civila i enlighet med folkrätten är det minsta som vi kan göra. Gisslans frigivning kan knappast försämras av dessa åtgärder. Det internationella samfundet måste ta på allvar att etnonationalister i Nethanyahus regering försöker fördriva palestinier med hjälp av bosättare och militär på Västbanken. Även i östra Jerusalem förs en fördrivningskampanj, hus för hus. Det starka hot mot religionsfriheten som utövas av regimen lierad med bosättare drabbar både muslimer och kristna. Kristna biskopar och präster kan inte gå säkra från spottloskor i Jerusalems gamla stad. Det är en fruktansvärd eskalering av en mer än hundraårig konflikt.

Som europeiska kristna står vi med en dubbel skuld. Vi är delaktiga i att kyrkan inte gjorde motstånd i någon högre utsträckning mot Tredje rikets terrorvälde. Vi har ansvar för en antijudisk kristen historia i väst som utgjort drivmedel för en antisemitisk rasism som ytterst lett till folkmord. Vi har genom vårt stöd till den europeiska kolonialismen och dess stöd till sionism delaktighet i att det palestinska folket blev ett flyktingfolk och som forfarande kämpar för sina legitima rättigheter. I dessa ingår rätten till en egen stat och de palestinska flyktingarnas rätt att återvända enligt FNs resolution 194. Att som europeiska kristna urskilja vägen framåt i denna situation, måste innebära att allt starkare förankra oss i folkrätten och i ett resolut avståndstagande från krigsförbrytelser.

FN:s humanitära kontor i Jerusalem vittnar om att i genomsnitt mer än fyrahundra palestinska barn i Gaza har dödats eller skadats varje dygn efter den 7 oktober.

Det är min bön som präst i Svenska kyrkan och ordförande i Kairos Palestine Sweden att fler europeiska kristna ska ta ansvar för sin dubbla skuld. Skuldens framsida är ansvar. Att återigen svika två traumatiserade folk kan inte vara förenligt med vår kallelse som kyrka. Att oförväget stå upp för rättvisa, fred och folkrätt är vår kallelse. Israel har rätt att finnas. Palestina har rätt att finnas.

Med ingenting mindre kan vi finna vår väg framåt mot en frigörelse för alla i hela det heliga landet. Israel måste upphöra med den farliga väg som legitimerar illegala bosättningar och fortsatt fördrivning av palestinier från hem och mark. Israel måste upphöra med mord på palestinier på ockuperade Västbanken, i ockuperade östra Jerusalem och i Gaza. Hamas måste släppa gisslan och ta avstånd från sina vedervärdiga brott mot folkrätten. Bara tillsammans kan dessa folk, israeliska judar och palestinier, finna Shalom och Salaam som ingen av oss ensam kan skapa.

Anna Karin Hammar
präst, ordförande i Kairos Palestine Sweden