Vi kan inte be för ”båda sidor” när ena sidan slår och den andra blir slagen

Kyrkor talar ofta om försoning och fred mellan Israel och Palestina, om att de ska lära sig att leva med varandra. Men krav på försoning utan rättvisa är inget annat än ett hån. Vi kan inte tala om försoning utan att först tala om rättvisa, för det strider mot allt den kristna tron står för.

Europa har en lång och mörk historia av att inte ta ansvar för sina handlingar. Under Förintelsen samarbetade nästan hela Europa i förföljelsen och fördrivningen av judar. Endast det muslimska Albanien stod emot. Resten av kontinenten levererade material till folkmordet, spädde på judehat och rasism, deporterade människor och stängde sina gränser för flyktingar. Man valde att se åt andra hållet medan judar och andra förintades. Utan Rysslands, Frankrikes, Sveriges och många andra länders agerande hade folkmordet inte kunnat äga rum. 

Efter kriget användes Förintelsen som en ursäkt för att demonisera Tyskland, men få europeiska länder erkände sin egen medverkan eller tog ansvar för de fruktansvärda övergreppen. Istället sköt man över ansvaret på Palestina. Likt traditionella syndabockar fick palestinierna Europas synder fastbundna på sina ryggar och drevs bokstavligt talat ut i öknen, till flyktingläger, fängelser och fråntagna makten över sina liv.

Det är här vi ser en tydlig parallell till dagens situation. Europa fortsätter än idag att svika sitt ansvar. Palestinierna har fått bära bördan av både historien och dagens orättvisor. Europa har inte bara fortsatt att blunda för övergreppen, utan bidrar aktivt genom sitt stöd till den ena sidan i konflikten, ofta i form av vapenleveranser och politiskt stöd till Israel. Medan palestinier svartmålas av avväpnas. Att be för försoning samtidigt som vi upprätthåller den här obalansen är inget annat än hyckleri.

För att tala om försoning i Israel och Palestina måste palestinierna få rättvisa. Europa måste erkänna sin roll i både det förflutna och nutiden. För att ge judarna rättvisa efter Förintelsen, var kompensation nödvändig – en grundläggande del av varje försoningsprocess. Men istället för att axla det ansvaret, väljer Europa än idag att överföra sin skuld till Palestina.

Det misstänkta folkmordet på palestinierna, som FN:s domstolar ännu utreder, gör vårt ansvar tydligt. Vi måste göra allt vi kan för att förhindra det – inte enbart på grund av våra juridiska skyldigheter, utan också av moraliska och kristna skäl. Att en slutgiltig dom ännu inte har fallit är irrelevant. Domstolen har redan konstaterat att Israel tillämpar rasdiskriminering och apartheid, även det förtryck vi har skyldighet att bekämpa. Vårt individuella ansvar, liksom Sveriges och kyrkans, är klart och tydligt: vi måste agera nu.

Från ett kristet etiskt perspektiv innebär detta att vi, precis som Jesus, måste följa lidandet, riskera vår bekvämlighet, status och till och med våra liv för att göra det rätta. Först när övergreppen upphör, när offren får kompensation och erkännande för sitt lidande, kan vi tala om försoning och förlåtelse. Att göra det i någon annan ordning, att låta övergreppen fortsätta, eller att förvägra offren sanningen, är att vända sig bort från det kristna budskapet.

Vi kan inte be för ”båda sidor” när ena sidan slår och andra sidan blir slagen. Våra böner om försoning är meningslösa eller rentav skadliga om vi inte samtidigt predikar ett omedelbart slut på övergreppen, delar sanningen om vad som faktiskt sker och kräver upprättelse för de drabbade. Europas skuld är historisk, men vårt ansvar är högst närvarande idag.

Sven Wingren, pastor och teolog

Anna Ardin, diakon och doktorand