Vi måste också påminna oss om förutsättningarna för försoning

Ulrica Fritzson stiftsteolog i Skara stift, initiativtagare till Försoningsgruppen
Ljus.

Foto: Getty

Försoning kräver  inte bara en ursäkt, utan även att ångern omsätts i handling.

Gästledarskribenten Hanna Soldal undrar i Kyrkans tidning var förlåtelse och försoning finns när drevet går. Hon avslutar sitt inlägg med en önskan om att vi ska återerövra dessa ord som ledord i våra debatter, så vi inte hamnar i oförsonliga och hätska drev.

Jag håller med henne om hur mycket oförsonlighet som finns i nästan alla mediedrev och tycker att det är fruktansvärt vilka konsekvenser detta ofta leder till. Också jag ryser inför kommentarer jag läser och undrar hur det blir så att vi kan vara så hatiska mot varandra. Det är alldeles förfärligt – oavsett vad som skett.

Utan att ge mig in i det som är föremål för Soldals inlägg - debatten kring Pella Thiels mottagande av Martin Luther King-priset - vill jag understryka och påminna om att vi ska vara uppmärksamma på vilka förutsättningar försoning kräver om vi ska kunna uppmana varandra att använda det som ledord tillsammans med förlåtelse.

När det handlar om försoning så kräver detta, inte bara en ursäkt, utan även att ångern omsätts i handling. Vi måste så att säga konkret visa att vi menar det vi säger. Ytterst handlar det om ansvarstagande. När ansvar saknas i våra mänskliga gemenskaper, så växer oförsonlighet. Vi behöver se och inte bara höra, att den som gjort fel och skadat, menar det hen säger. Annars urholkas orden. Och vårt förtroende. Och vi kommer inte att kunna nå försoning, hur mycket vi än talar om det.

Vi ställer ofta hat och försoning, oförlåtlighet och förlåtelse, mot varandra. Och påtalar att vi som kyrka väl ska stå för försoning och förlåtelse. Det ska vi. Men vi ska samtidigt påminna oss om försoningens förutsättningar, så vi inte själva urholkar orden.

Jag har gång på gång sett hur det som vi från början upplevt som oförlåtligt har kunnat förlåtas och det som varit oförsonligt har lett till försoning – i en process där den som gjort fel och skadat tagit sitt ansvar och i handling levt sin ursäkt. Det är mycket stort. Och det har kapacitet att läka de mest trasiga relationer och nedbrutna förtroende.

Så låt oss inte bara ha försoning och förlåtelse som ledord – låt oss också leva dem. Och ha modet att avkräva varandra de förutsättningar som ledsagar orden.

Ulrica Fritzson,
Stiftsteolog i Skara stift, initiativtagare till Försoningsgruppen och har arbetat med försoning under många år.

Detta är en debattartikel i Kyrkans Tidning. Åsikterna som uttrycks i texten är skribentens egna.

Prenumerera på Nyhetsbrev

2 Kommentar

LÄGG TILL NY KOMMENTAR

Du måste vara inloggad för att kommentera. Klicka här för att logga in.

Försoning och förlåtelse
Förtroende och tillit, mycket viktiga byggstenar i att kunna uppnå försoning. Och att få möjlighet att förlåta. Man kan i och för sig förlåta en människa som man inte litar på. Man kan också försonas med att relationen blev som den blev och att det som gick sönder gick sönder. Men om relationen - mellan människor - ska gå att reparera så behövs verkligen det du skriver: att personen som gjort fel visar uppriktig ånger, försöker bättra sig, söker hjälp att utvecklas när det behövs, och aktivt försöker ta sitt ansvar för att sona det som blev fel, eller åtminstone arbetar med att bli en person som det går att lita på. I detta behöver personen omgivningens hjälp, att vi ger människor en ny chans, att vi inte dömer människan även om vi fördömer det hen gjort. Att vi hjälper varandra när vi gjort fel, och leder varandra rätt igen. Genom ärlig och konstruktiv återkoppling till varandra. "Och förlåt oss våra skulder liksom vi har förlåtit dem som står i skuld till oss." det är ju mera en vision, en riktning, som kräver en del arbete, precis som du säger. Det är intressant att vi har den formuleringen i Herrens bön, eftersom den hoppar över förutsättningarna för att detta ska kunna göras.
Försoning och förlåtelse
Tänkte närmast på den senare delen av citatet: "liksom vi har förlåtit dem som står i skuld till oss". Det är intressant att vi har den formuleringen i Herrens bön, eftersom den hoppar över vilka förutsättningar som behövs för att detta ska kunna ske och omsättas i praktiken. Gud förlåter oss ju, och återupprättar relationen mellan Gud och människa, ger oss nytt förtroende och visar oss tillit genom att vi alltid blir förlåtna av Gud. Det är en god grund att stå på, och att vila i. Men det räcker inte riktigt när det handlar om att skapa äkta förlåtelse och försoning mellan människor. Här behövs verkligen det som Ulrica Fritzson skriver.