Vi måste också påminna oss om förutsättningarna för försoning

Gästledarskribenten Hanna Soldal undrar i Kyrkans tidning var förlåtelse och försoning finns när drevet går. Hon avslutar sitt inlägg med en önskan om att vi ska återerövra dessa ord som ledord i våra debatter, så vi inte hamnar i oförsonliga och hätska drev.

Jag håller med henne om hur mycket oförsonlighet som finns i nästan alla mediedrev och tycker att det är fruktansvärt vilka konsekvenser detta ofta leder till. Också jag ryser inför kommentarer jag läser och undrar hur det blir så att vi kan vara så hatiska mot varandra. Det är alldeles förfärligt – oavsett vad som skett.

Utan att ge mig in i det som är föremål för Soldals inlägg - debatten kring Pella Thiels mottagande av Martin Luther King-priset - vill jag understryka och påminna om att vi ska vara uppmärksamma på vilka förutsättningar försoning kräver om vi ska kunna uppmana varandra att använda det som ledord tillsammans med förlåtelse.

När det handlar om försoning så kräver detta, inte bara en ursäkt, utan även att ångern omsätts i handling. Vi måste så att säga konkret visa att vi menar det vi säger. Ytterst handlar det om ansvarstagande. När ansvar saknas i våra mänskliga gemenskaper, så växer oförsonlighet. Vi behöver se och inte bara höra, att den som gjort fel och skadat, menar det hen säger. Annars urholkas orden. Och vårt förtroende. Och vi kommer inte att kunna nå försoning, hur mycket vi än talar om det.

Vi ställer ofta hat och försoning, oförlåtlighet och förlåtelse, mot varandra. Och påtalar att vi som kyrka väl ska stå för försoning och förlåtelse. Det ska vi. Men vi ska samtidigt påminna oss om försoningens förutsättningar, så vi inte själva urholkar orden.

Jag har gång på gång sett hur det som vi från början upplevt som oförlåtligt har kunnat förlåtas och det som varit oförsonligt har lett till försoning – i en process där den som gjort fel och skadat tagit sitt ansvar och i handling levt sin ursäkt. Det är mycket stort. Och det har kapacitet att läka de mest trasiga relationer och nedbrutna förtroende.

Så låt oss inte bara ha försoning och förlåtelse som ledord – låt oss också leva dem. Och ha modet att avkräva varandra de förutsättningar som ledsagar orden.

Ulrica Fritzson,
Stiftsteolog i Skara stift, initiativtagare till Försoningsgruppen och har arbetat med försoning under många år.