Viktigt med utvärdering och omprövning av storpastoraten

Berth Löndahl kyrkoherde em. och ledamot i kyrkomöte och kyrkostyrelse för Frimodig kyrka
Foto: Mikael M Johansson

Storpastoratens organisation behöver ses över innan idealiteten upphör och anställdas engagemang falnar efter flera års frustration

Så har storpastoraten hamnat i fokus – igen. Att saken återkommer gång på gång visar att någonting är grundläggande fel med storpastoraten.

Scenariot är det vanliga. Ledning och administration är positiva medan de som är nära verksamhetsgolvet ofta är mer kritiska. Där hörs trötta röster, ofta uppgivna när det inte hjälper hur högt man än blåser i visselpipan.

För några månader publicerades två artiklar om storpastoraten: ”Rapport från ett storpastorat” av Peter Forsberg, domkyrkokaplan i Västerås (SKT 5/2023), och ”Storpastoratens välmående handlar om relation” av Jonas Lindberg, bitr. kyrkoherde i Uppsala (KT nr 24/2023).

Artiklarna är belysande, skrivna inifrån och uppifrån. De fokuserar mer på ledningsstrukturen än verksamhetsgolvet. I en organisation med flera ledningsnivåer som i storpastoraten strävar en högre nivå att mer försöka lösa problemen en nivå under än själva verksamhetens problem. Ju högre upp desto längre avstånd till den verksamhet som är organisationens syfte. Mellancheferna kan då vara lojala med högsta ledningen och så främja den egna karriären eller hävda verksamhetens behov vilket kanske är sämre för karriären.

Storpastoraten kan ha fördelar som tillräcklig ekonomi för att ha stödfunktioner för cheferna med administrativa frågor, personalärenden, kommunikationsarbete, ekonomihantering, fastighetsfrågor. Det är bra, ändå blir det inte bra.

Ekonomiska besparingar brukar väga tyngst. Men kanske är det tvärtom? En större kansliorganisation med flera ledningsnivåer kräver mer administrativ personal medan verksamhetens utförare inte blivit fler. Alla förstorade organisationer lider av detta.

Gemensamma system för bokningar, kyrkobokföring och en del samordnade verksamheter som i diakonin och konfirmandarbetet kan vara bra. Men nackdelarna är kanske värre? Färre gudstjänster, färre gudstjänstfirare och ökad distans till kyrkan för flertalet. Jämfört med det personliga i att boka en kyrklig handling direkt med en präst är centrala bokningar sämre. Dop är inte som att boka ett bord på en restaurang. Utvärderingar saknas men är kanske på gång?

Eftersom jag är redaktör för SPT (och även ledamot i kyrkostyrelsen) hör många av sig till mig. Från dem som är på verksamhetens golv hör jag ofta att förändringarna orsakat problem som antingen otydlig styrning eller extrem centralisering, växande administration, dålig arbetsmiljö. Till det kommer att relationen mellan kyrkoherden och lokala församlingsherdar kan var svåra.

Mats Alvesson, professor och organisationsforskare, har beskrivit problemen med ledarskap i stora organisationer: ”När vi observerat samspel mellan chef och medarbetare kan vi konstatera att det sällan fungerar som det beskrivs i managementpornografisk litteratur eller i offentliga rapporter om akademiskt eller pedagogiskt ledarskap. De så kallade ledarna sysslar mycket med administration och famlar ofta när de skall utöva ledarskap. Det blir ofta magplask. Ofta har man en positiv självbild som inte delas av personalen” (SvD 16/2 2014).

Det är inte så länge sedan som kyrkans och pastoratens organisationsformer var en icke-fråga. Besluten togs lokalt, kyrkoherden var nära och hade del i gudstjänster, diakoni, undervisning och mission. Kyrkan och församlingen var närvarande för dem som sökte henne. Med en större organisation följde långa och långsamma beslutsvägar, medarbetare som kände sig osedda och ohörda.

Andra frågor än ledningsstruktur, centraliseringar och bokningscentraler måste vara viktigare: Vad bygger församling? Hur ska man göra i ungdomsarbetet? Gudstjänstlivet? Själavården? Hur håller man kontakten med församlingsbor och inkultureras församlingen i det lokala samhället? Hur får anställda möjligheter att göra sina uppgifter på ett enkelt och nära sätt? Är kyrkoherdens helikopterperspektiv bättre och sannare än utförarnas gräsklipparperspektiv?

Strukturutredningens titel, Närhet och samverkan, antydde ett underifrånperspektiv. Så blev det inte. I stället för samverkan blev det på många håll centralisering och toppstyrning som gjorde församlingarna maktlösa. Det var inte avsikten med omorganisationen men blev på många håll följden. Därför är det välkommet med en utvärdering och omprövning för att se vad som kan göras bättre. Storpastoratens organisation behöver ses över innan idealiteten upphör och anställdas engagemang falnar efter flera års frustration.

Församling byggs lokalt genom närvaro, stabilitet och kontinuitet. Hit hör även enkla och nära beslutsvägar.

Berth Löndahl
kyrkoherde em. och ledamot i kyrkomöte och kyrkostyrelse för Frimodig kyrka

Detta är en debattartikel i Kyrkans Tidning. Åsikterna som uttrycks i texten är skribentens egna.

Taggar:

Pastorat

Prenumerera på Nyhetsbrev

14 Kommentar

LÄGG TILL NY KOMMENTAR

Du måste vara inloggad för att kommentera. Klicka här för att logga in.

Håller med
Finns det någon plats där storpastorat har fungerat egentligen?
Kristian Lillö, kyrkoherde, kontraktsprost, Helsingborg
För en förtroendevald i Svenska kyrkan borde det inte vara en nyhet –att det framför allt är externa faktorer som påverkar Svenska kyrkan och inte någon förment obalans i pastorat. Vad säger då vi som inte vill förfalla till ovärdig retorik, billiga boka-bord-metaforer, förtal av ledarskapet i de stora pastoraten och killgissningar. Vi vet vilka anledningarna är till att samfund liknande Svenska kyrkan i västvärlden tappar medlemmar. Vi förstår att anledningarna samverkar i storstäder (där ju s k storpastorat har sin kallelse). 1. Inflyttning från mindre orter till större städer, varvid man identifierar kyrkotillhörigheten till den gamla orten och ”idyllen” där. 2. Konsekvens av att man inte har eller längre har en gudstro, 30 % av de som väljer att träda ur uppger detta. 3. Medlemskapet upplevs inte som ekonomiskt eller existentiellt motiverat, 20 % uppger detta. 4. Individualismen sammantagen med god välfärd minskar behovet av religionen eftersom man vill sätta upp ramarna själv för sin tro, och inte gå in i institutionaliserade sammanhang. 5. 5. ”Bransch-effekter”. Bilden av Svenska kyrkan påverkas negativt varje gång något hemskt sker i världen, i en religions namn.
Kent Kvist, utvecklingskoordinator, Helsingborgs pastorat
Jag vill tillföra några tankar utöver vad vår kyrkoherde Kristian Lillö framfört. Finner det märkligt att teologer på olika nivåer framför denna kritik. Särskilt när det kommer från biskopar och kyrkoherdar. De måste väl vara medvetna och andra rgelr och beslut i samhället ökat administration för alla, även utanför kyrkan. På många håll sker det arbetet med minskade personella resurser. Däremot kan alla teologer och diakoner i arbetsledande ställning välja att prioritera våra grundläggande uppgifter som kyrka. Finns inga beslut som hindrar dem till det. Berth har genom sina uppdrag i Kyrkomöte och Kyrkostyrelse själv bidragit till centralisering av olika funktioner. Några bra, andra mindre lyckade. Hade varit klädsamt med lite ansvarstagande och självkritik. Han nämner lojalitet som ett problem. Bör vi inte vara lojala mot kallelsen och uppdraget. Däremot håller jag med om att det finns för många chefer i församlingsverksamheterna. Vad fyller dessa arbetsledare för roll när det tar fokus från grundläggande uppdrag? Statistiken har varit på ett slutande plan sedan 2000, även i din gamla församling Berth. Så varför inte anamma nya vägar och släppa taget kring det gamla sättet
Nja
Bunkeflo Strandkyrka är fortfarande fullsatt varje söndag - så till den grad att man planerar att bygga nytt och större. I veckorna är huset fullt av människor i alla åldrar. Så något ”sluttande plan” för Berts gamla församling är det inte tal om.
Tord Nordblom
Kristian Lillö har själv helikopterperspektivet och kompletterar absolut det Berth skriver, men saknar förmågan eller viljan att erkänna att det finns stora problem med storpastoraten, inte minst när det gäller att bygga församling utifrån närhet och lokalt personligt engagemang.
Carl W
Herrarna Lillö & Kvist ägnar sig åt låg pajkastning mot Löndahl. Sorgligt att dra upp en massa gammalt samt att skriva, båda två, på ett sådant sätt att man icke förstår infallsviklarna de presenterar. Man tar sig för pannan och suckar kring deras retorik. Löndahl har skrivit en fantastiskt inlägg som visar på de stora problemen som uppstått i Malmö pastorat.
BGOL
Lillö har mycket att lära av Löndahls långa erfarenhet av att bygga levande församling. Kyrkoherdens närhet till församlingsborna är avgörande. Vilken annan kyrka har exempelvis kyrkoherdar som inte är närvarande och predikar om söndagarna?
Kristian Lillö, kyrkoherde, kontraktsprost, Helsingborg
I min replik ovan (18 oktober 2023, 17:04) återgav jag externa faktorer som bidrar till Svenska kyrkans nuläge. Här nu en redogörelse över interna förhållningssätt, d v s faktorer som bidrar till att människor känner samhörighet till Svenska kyrkan. Förhållningssätt som motverkar kraften av de externa faktorerna. Kunskapen om vilka förhållningssätt som bidrar bygger på hundratals aktuella och genom åren genomförda intervjuer med såväl medlemmar som icke-medlemmar, och genom så kallade sambandsanalyser av uppgifter från Svenska kyrkans och andra institutioners statistikbaser om människors intressen, resonemang och tankar i olika avgörande skeden i livet. Kunskapen bygger även på intervjuer när människor låter döpa sina barn eller sig själva, inträder i kyrkan, eller avslutar sitt medlemskap. Forskningen visar att de förhållningssätt som bidrar till att människor känner samhörighet till Svenska kyrkan är att vi är en kyrka som: 1. Talar väl om sig själv, 2. Inbjuder till sammanhang som är tillåtande, 3. Sätter ord på kyrkans tro, 4. Betyder något för den enskilda människans djupa inre längtan efter mening, 5. Kan möta den utbredda viljan bland människor att göra nytta i samhället.
BGOL
Om kyrkoherden i Helsingborgs storpastorat börjar predika i kyrkorna om söndagarna kanske något spännande kan hända....?
Kristian Lillö, kyrkoherde, kontraktsprost, Helsingborg
0BS. Ovan finns i två inlägg av mig med fakta. Det första inlägget beskriver externa faktorer till nuläget. Det andra beskriver i listform vad som bidrar till att människor känner samhörighet med Svenska kyrkan. Den tredje punkten, ”att vi sätter ord på kyrkans tro” är det som bl a sker i förkunnelse. I Helsingborg firas ungefär 10 gudstjänster varje söndag och vi är sammanlagt 20 präster. Så ser det ut på stora missionsfält! Alla dessa präster är nära församlingen och var och en ska hållas högt. I delar av debatten har däremot olyckligtvis fokus flyttats från ”kyrkans tro” till kyrkoherden som person. För att inte förlora fokus på kristen tro som just en av de avgörande faktorerna för räddningen i vår tid, behöver debatten därför påminnas om vad som gäller i Svenska kyrkan, enligt CA, Den Augsburgska bekännelsens fjärde och femte artikel. Femte artikeln: Predikoämbetet, ”evangelieförkunnelsens och sakramentsförvaltningens ämbete” är inrättat för att människorna ska få den tro som beskrivs i artikel fyra, Om rättfärdiggörelsen: ”…utan förskyllan för Kristi skull genom tron…upptagas i nåden…genom sin död…för våra synder…tillräknar Gud som rättfärdighet”.