En fråga som går rakt in i kyrkans kärna

Svenska kyrkans ansvarsnämnd för biskopar förklarar Visbybiskopen Thomas Petersson obehörig att utöva kyrkans ämbete. Anledningen är att han under ett par år haft en utomäktenskaplig relation med en anställd i stiftet. Sammantaget innebär Peterssons agerande att han har skadat det anseende som en biskop bör ha. Det faktum att de flesta av öns  kyrkoherdar har anmält sin biskop tyder på att förtroende för honom är förbrukat. 

Det är delikat att kommentera en händelse som rymmer så mycket personlig sorg och privata motgångar. Samtidigt är det en fråga som går rakt in i det som är kyrkans kärna: tro och ämbete, lära och liv. Därför är det på sin plats att diskutera några allmänna drag i det inträffade, även om somliga detaljer förblir okända. Visbyaffären är nämligen inte vilken arbetsplatskonflikt som helst. Det som skett är unikt och saknar motstycke. Åtminstone sedan 1954.

I närtid – efter år 2000 – har två skarpa biskopskonflikter nått allmänheten. Dels när biskopen i Växjö, Sven Thidevall, slutade 2010, dels när stiftsstyrelsen i Härnösand försökte köpa ut biskop Eva Nordung Byström under 2020/2021. 

Likheterna i fallen Thidevall och Nordung Byström är att de bottnade i konflikter mellan biskop och stiftsstyrelse, samt mellan biskop och medarbetare.  Dessa konflikter förefaller ha varit av personlig och/eller professionell art, men inte rört biskopens livsföring, även om Ansvarsnämnden för biskopar i Växjö-fallet riktade kritik mot biskopens agerande. En skillnad mellan de båda är att Thidevall tog den uppgörelse han erbjöds och avslutade sin anställning, vilket Nordung Byström valde att inte göra. Istället tog Eva Nordung Byström konflikten till Överklagandenämnden och vann. Sven Thidevall valde däremot att avsluta sin anställning. Men han avsattes inte och kunde behålla behörigheten att utöva kyrkans ämbete.

I fallet Thomas Petersson i Visby däremot fråntar Ansvarsnämnden för biskopar honom behörigheten att verka som biskop. Det innebär att han avsätts som biskop, men också att han inte kan verka som präst. Det här ärendet rör biskopens vandel, snarare än explicita konflikter. En följd av det är att det saknas förtroende för biskopen bland de flesta av stiftets kyrkoherdar, vilket naturligtvis försvårar – eller till och med omöjliggör – uppdraget än mer. 

Sammantaget är detta unikt, och har bara en historisk parallell i fallet Dick Helander 1954.

Dick Helander valdes till biskop i Strängnäs 1952. Han kom dock att anklagas för att ligga bakom anonyma brev som förtalade hans motkandidater i biskopsvalet. Helander fälldes mot sitt nekande för ärekränkning i domstol och domen innebar att han avsättes från biskopstjänsten. Helander fick med tiden viss upprättelse och idag finns uppgifter som talar för hans oskuld, bland annat dna-analyser. Likafullt är Helanders öde den närmaste parallell som finns till det vi nu bevittnar.

Vad händer nu? I det korta perspektivet träder domprosten in i biskopens ställe som ordförande i domkapitlet. I just Visbys fall är det dock ingen lyckad lösning, eftersom domprosten nyligen blivit utköpt och ersätts av en vikarie. Bortsett från de personliga olyckorna blottläggs nu alltså också den kyrkliga oredan i Visby stift. Den förre biskopen Sven-Bernhard Fast, som bor kvar på ön och som vikarierade för Petersson vid senaste prästvigningen i januari, borde vara det rimliga alternativet i det här läget.

På lite längre sikt ska det väljas biskop och tillsättas domprost i ett stift som torde vara ganska sargat. Man hoppas kyrkans folk på Gotland och inom SKUT – både medarbetare, förtroendevalda och allmänhet – får hjälp och stöd i det akuta läget och i processen framåt. Ärkebiskopen underströk också att varken Petersson eller stiftet ska lämnas ensamma i det de nu står i. Men det kan också vara tid att fundera över framtiden för Visby stift. Kanske är sammanhanget för litet för att utgöra ett eget stift?

Dessutom var detta första gången som Ansvarsnämnden för biskopar tog ett skarpt beslut. Det innebär att man nu också behöver utvärdera den processen och fundera över nämndens arbete. Borde nämnden i framtiden ha fler åtgärder att tillgå än endast två: att avskriva eller avkraga? Ofta kan verkligheten faktiskt vara mer grå än det svartvita. Att kunna ge en erinran och kanske till och med omplacera en biskop när förtroendet är kört i botten kan vara en möjlighet, när problematiken inte motiverar att fråntas rätten att utöva kyrkans ämbete.

Jonas Eek