Ellie stickar och ber

Ellie Bager, till vardags diakon i Salems församling, har nästan alltid en stickning i händerna. Framför tv:n, på tunnelbanan eller på möten på jobbet.

– Min make skulle nog säga att jag stickar jämt, säger hon med ett leende.

Det ovanliga med Ellie är att hon alltid ber när hon stickar. 

– Jag småpratar med Gud. Är jag orolig för några medmänniskor så ber jag Gud att ta hand om dem. Jag ber om inre lugn och yttre värme. Vet jag vem som ska bära sjalen jag stickar, så ber jag för den personen. Vet jag inte vem som ska ha den så ber jag en variant på bönen. 

Men det är ingen magisk impregnering hon ägnar sig åt.

–  Det är bara garn. Punkt. Jag hoppas att bäraren av sjalen ska förnimma min omsorg. Själv mår jag bra av att ha något varmt över axlarna. Men är du sjuk så be mig inte om en sjal, gå till vårdcentralen i stället.

Ellies böner rör sig inte alltid på personplanet. Ibland kan hon ilskna till över sakernas tillstånd i samhället.

–  Jag skäller på Gud om något barn lider eller när världen är åt helsike.

Ibland går hon ett steg längre.

– Gud behöver våra händer ibland. Det har hänt att jag har skickat mejl till lokalpolitiker när jag blivit förbaskad över något korkat beslut som får konsekvenser för barn.

Ellie Bager växte upp i södra Dalarna, med en far och en mor som båda var skickliga med sina händer. 

– Jag var fascinerad att se på dem men kände att jag aldrig kunde bli lika duktig. Mamma stickade tröjor, vantar och mössor.  
Det var först på Kyrkans grundkurs i början av 1990-talet som hon lärde sig av en vän att sticka sjalar. Och på den vägen är det.

Hon lägger upp fem maskor och lägger sedan till en ny på varje nytt varv. Så stickar hon så länge garnet räcker.

– Det blir stora sjalar, som ligger skönt över axlarna och faller ner på ryggen och värmer. 

– Jag använder olika sorters garn – melerat, självrandade och så vidare. Och tänk lyckan att kunna göra något så okomplicerat som det blir något av.

Det var i den lyckan, i stunder av lugn och ro, som hon började prata med Gud.

– Tidigare hade jag läst böcker om bön och prövat olika bönemetoder. Men det fungerade inte för mig. Men nu när jag satt och stickade så kunde jag be och småprata med Gud.

– Jag älskar berättelser. För att förstå det liv vi lever så behöver vi berättelser. Gud har tid att lyssna när jag berättar om mitt liv. Och när jag får syn på det så blir jag lugnare och gladare, men ibland förtvivlad.

– Sedan jag börjat att sticka och be så har jag blivit lugnare som person.

– När jag tittar på mina sjalar så känns det smått religiöst. Varje maska räknas. På samma sätt som varje människa räknas. Det här är mina maskor i världens halsduk.

Sedan en tid tillbaka är Ellie aktiv på Facebook och Instagram, ”Ellie stickar och ber”.

– Jag vet inte hur många följare jag har.

Ellie Bager tar fram telefonen och ropar till.

– Himmel och pannkaka – jag har 228 följare. Oj, nu är jag glatt överraskad.

Ellie lägger ut bilder på sina stickningar i knäet, i naturen eller vid ett altare. Det sistnämnda har irriterat några. Men Ellie förklarar sig.

– Med stickningen blir bönen mer konkret, synlig. ”Hej Gud, jag lägger det här till dig, på altaret. Ta emot mina böner”.

– Jag skriver alltid mina privata tankar om livet, mina erfarenheter, ibland en mening i en bön. Och jag avslutar alltid med garn and bless.