Konfastart: Så blir första träffen lyckad

Trygghet bygger på att alla vet vad som ska hända och vad som gäller. Redan när konfirmanderna bjuds in lägger man grunden.

Helena Fyhr Abrahamsson är konfirmandansvarig i Växjö pastorat. Med åren har pastoratet utvecklat ett system för inbjudningarna.

– Först skickar vi en inbjudan till informationsträffar till föräldrarna. Någon vecka senare skickar vi ut en folder med hela konfirmandkonceptet till ungdomarna. Sedan är alla välkomna på en eller flera av informationsträffarna, berättar hon.

Lidköpings församlings ungdomar och föräldrar får också ett brev på våren.

– Sedan har vi en kick-off för ungdomarna samma vecka som skolan börjar. Då presenterar sig alla ledare, personal och unga ledare. Vi börjar alltid med att prata om att kyrkan är en fredad plats där alla ska känna sig trygga, berättar Gunnar Helmerson som är församlingspedagog i Lidköpings församling.

– Bästa starten är att ungdomar hört om hur bra det är genom andra ungdomar, tillägger han.

Denna direktinformation är något som Nikolai församling i Örebro pastorat har tagit fasta på. Här inleds konfirmationen egentligen redan på våren när alla blivande konfirmander bjuds in att vara med på pastoratets gemensamma avslutningsfest för årets konfirmander: ”Inte som du tror”.

– Det är en fantastisk möjlighet för de yngre att höra av de äldre vad de gjort under året. Många anmäler sig redan på festen, säger Marie Westling, församlingspedagog i Nikolai församling.

När grupperna väl är klara är det dags att lära känna varandra. Ett läger tidigt är receptet. Nikolai församlings konfirmander åker på läger redan vid andra träffen. Där finns tid att möta varje enskild konfirmand.

– Vi avsätter fem minuter för ett litet samtal mellan en konfirmand och en anställd ledare så att vi får en bild av vem konfirmanden är och vad hen vill, säger Marie Westling.

– Vårt första läger är i ett litet sammanhang där man lagar mat tillsammans och lever enkelt. Ungdomarna känner att det är på ett annat sätt än i skolan, säger Gunnar Helmerson.

Det är roligt att så många vill vara med i konfirmandarbetet, men man måste ta sig tid att fundera över vilka konstellationer som fungerar.  
- Marie Westling, Nikolai församling

I Växjö börjar de flesta grupper med en övernattning i den egna kyrkan.

– Ungdomarna får verkligen känna att de blir hemma i kyrkan och med varandra, säger Helena Fyhr Abrahamsson.

I Växjö jobbade man med temat Sedd och älskad för ett antal år sedan. Tankesättet lever kvar och målet är att tilltala varje konfirmand med namn vid varje träff.

– Ett år hade vi ett killgäng som kände varandra sedan innan. De tog i hand när de sågs. Vi anammade det och det lever kvar. Ungdomar gillar det och det skapar en samhörighet.

Det händer varje år att konfirmanderna hamnar i konflikter. Eller att de tar med sig en mobbningsituation in i gruppen som redan finns i skolan.

– Det märker vi oftast redan vid första träffen, säger Gunnar Helmerson. När vi ser något diskuterar vi det på första ledarutvärderingen och hanterar det direkt. Ledarna utbildas kontinuerligt till att bli goda lyssnare.

Även Nikolai satsar på att utbilda de unga ledarna, som ser och hör det mesta.

– De sätter ribban för hur man beter sig, säger Marie Westling.

– Förra året talade vi om härskartekniker och i år använder vi scouternas material Trygga möten.

Det gäller också att matcha unga ledare med erfarna ledare och placera dem i rätt konfirmandgrupp. Ett ständigt pågående pussel.

– Det är roligt att så många vill vara med i konfirmandarbetet, men man måste ta sig tid att fundera över vilka konstellationer som fungerar. Det finns risk att de unga ledarna bara umgås med varandra. Men de måste samtidigt få ha några kompisar med sig, för att de ska känna sig trygga och vara goda förebilder.

Helena Fyhr Abrahamssons senaste grupp var en särskild utmaning där flera deltagare hade olika funktionsvariationer.

– Det gjorde att vi blev tvungna att göra en dagordning för varje träff och jobba mycket med att förbereda och strukturera. Jag kommer att fortsätta så, för det fungerade bra för alla.

Nikolai församling satsar på att utbilda och peppa unga ledare. De blir förebilder för de nya konfirmanderna.                   

Söndag morgon i centrala Örebro. En efter en, och ibland i stora skaror, kommer ungdomar till Nikolai församlings prästgård söder om kyrkan.

Det bjuds på frukost i ett närmast öronbedövande sorl. När 75 entusiastiska ex-konfirmander samlas efter sommarlovet finns det mycket att tala om!

Den här dagen ska alla dessa ungdomar för första gången vara unga ledare för nya konfirmander. Det är pirrigt och förväntansfullt.

– Jag vill bli som mina ledare var, säger Isak Jämtdal. De fick kontakt med oss konfirmander direkt.

Många tänker som Isak.

– När vi mötte dem ute på stan hälsade de alltid. De kom ihåg en, säger Elsa Björk.

Pilgrimskonfirmanderna träffas en söndag per månad. För den som missar en söndag finns det en andra chans på torsdagar. Elsa och hennes kompisar gick nästan varje torsdag på andra chansen och ungdomsgruppen som träffas direkt efteråt.

– Torsdagarna var nästan det bästa, säger Amanda Brandell. Jag ska fortsätta gå dit och lära känna de nya konfirmanderna.

Marie Westling, konfirmandansvarig, ropar för att överrösta ungdomarna.

– Om ni hör mig så le och vinka!

De flesta ler och vinkar. Det är en liten gest de fått lära sig under konfirmandtiden; om man inte vet riktigt vad man ska göra eller vad man ska säga kan man alltid le och vinka.

De delas in i sex grupper som var och en ska ha en grupp konfirmander att ansvara för.

– Nu ska ni inte säga ”nej, åh, jag vill byta grupp”, uppmanar Anders Lennartsson, präst. Håll det inom er så länge och så ser vi hur det går.

Snart ska grupperna skickas iväg för att förbereda samling, lekar och andakt för sina respektive konfirmander. De ska skriva sånger på stora papper och bestämma hur de ska inleda träffen och avsluta.

Men först måste korvkokare, psalmboksutdelare och termosbärare utses. Det är mycket som ska göras för att kunna ta emot drygt 130 konfirmander och deras föräldrar på gudstjänst, informationsträff och lunch.

– Det gäller att vi anställda vågar ha is i magen och inte förbereda allt. Det skulle vi ändå inte hinna. Uppgifterna ungdomarna får är på riktigt. Vi satsar på dem och de lägger ribban för nästa gäng, konstaterar Marie Westling lågt innan hon höjer rösten igen:

– Håll nu inte på med mobilerna i kyrkan utan visa de nya hur man ska sitta och stå. Och sjung i ordentligt i psalmerna. Ni kan det här!