Förintelsens minnesdag: Han för berättelsen vidare

Stefan Zablocki har alltid ett par mynt redo i fickan när han går ut på stan. Promenera förbi en EU-migrant, desperat nog att tigga, utan att ge klarar han inte.

– Jag som själv har svultit förstår hur de har det.

På bordet framför honom hemma i radhuset i Malmö står en skål med hembakade skorpor. Kylskåpet är fullt av mat. Han har en stor familj och ett långt yrkesliv som civilingenjör bakom sig.

För 70 år sedan visste han vare sig vad mättnad, harmoni eller lycka var. Han var 15 år, 128 centimeter lång och vägde 25 kilo.

– När amerikanerna befriade oss orkade jag inte ens känna glädje. Jag var helt avtrubbad.

Stefan Zablocki var nio år när Polen invaderades. Han levde ett bra liv med sina föräldrar i staden Lodz. Nu förändrades allt. För att de var judar. De flydde till Kielce där farföräldrarna bodde, men det hjälpte inte. Snart inrättades ett ghetto i staden för dem och
20 000 andra judar i Kielce. Helvetet började.

– Efter ett år omringades vi av SS-soldater som skulle tömma ghettot och skicka oss österut. För att arbeta, som det sades.

Ännu kunde ingen föreställa sig vad som verkligen väntade. Än i dag, när vi så väl vet, är det näst intill omöjligt att ta in.

– Mitt i Europa, som säger sig vara humanismens och demokratins fanbärare, beslutades att ett helt folk skulle mördas, säger Stefan Zablocki.

Han tystnar helt kort.

– Människan är skicklig i konsten att hitta på hemskheter. Och det har inte förändrats.

Medan Stefan och hans föräldrar väntade på tåget kom en tysk officer förbi. Han kände igen Stefans pappa, som arbetat som trädgårdsmästare i tyskarnas trädgårdar, och ville att han skulle stanna och fortsätta sitt jobb.

– Min pappa lyckades övertala honom att också låta mor och mig vara kvar.

Långt senare fick de reda på vart tåget fört de andra, inklusive större delen av pappans släkt. Till Treblinka.

Familjen hamnade nu i mindre arbetsläger i Kielce. Där fortsatte helvetet. En dag samlades barnen i ett hus, för att skickas för avrättning. Stefan och två andra pojkar lyckades hitta en liten öppning på vinden som ledde upp till ett trångt utrymme under taket på en takkupa. Där låg de i fyra eller fem dygn.

– Nu vet vi att de körde iväg de andra 35 barnen i en lastbil till en färdiggrävd grav.

Där sköts de. Den yngsta var 15 månader, den äldsta 13 år.

– Jag begriper det inte. Vuxna män som skjuter 35 barn. Gick de sedan hem, tvättade händerna och lekte med sina egna barn?

Stefan Zablocki funderar en kort stund. Sedan säger han att det var i 10- eller 11-årsåldern han slutade vara barn. Han hade sett så många skjutas och hängas, också människor han kände. Och han visste att han skulle dö, bara inte om det skulle bli i dag eller om en månad.

– Instinkten att överleva är stark. Men inom mig rådde likgiltighet, känslolivet hade stängts av.

1944 lastades de alla i en järnvägsvagn. Tåget körde länge, tills de kom fram till en byggnad i rött tegel med en välvd port. Auschwitz. Vid det här laget hade ryktet om gaskamrarna nått dem. Känslan av total hopplöshet fyllde Stefan. Här fanns ingen vind att gömma sig på, ingen utväg alls.

– Jag minns också att jag kände mig avundsjuk på de vuxna. De hade redan hunnit leva. Jag var bara 14.

Stefan och hans far sattes i Birkenau, mamman i ett annat Auschwitzläger. Över barackerna låg en kväljande stank av bittra mandlar från gasen i ugnarna, blandad med bränt kött och hår från liken.

– Det går inte att beskriva hur det var. Det går inte, säger Stefan Zablocki.

2 maj 1945, sex dagar innan kriget tog slut, rullade amerikanske jeepar in i det arbetsläger dit Stefan och hans pappa nu hade flyttats.

– Soldater grät när de såg oss. Jag begrep inte varför. Så fullständigt avtrubbad var jag.

Pappan hade skadats under ett flyganfall och skickades till Sverige för vård. Stefan fick följa med. Utanför sjukhuset i Malmö kände han igen två polska kvinnor. De tittade på honom: ”Stefan är det du? Din mamma är i Sverige! Hon kom med de vita bussarna”.

– När jag träffade mamma, det var då jag lärde mig att gråta igen, av glädje.

Familjen flyttade in i en etta i Malmö. Pappan fick jobb i Malmö yllefabrik, mamman i en kappfabrik. Stefan tog realexamen på tre år. Det som varit nämndes inte. Det kapslades in i ett sårigt, slutet rum för att de över huvud taget skulle orka bygga upp ett liv.

Stefan pluggade vidare till civilingenjör och arbetade senare som förste byråingenjör på Malmö gatukontor. Han gifte sig med en israelisk kvinna och blev pappa till två döttrar. När flickorna var tre och fem dog hustrun i en astmaattack.

– Men som tur är kom Fridi in i mitt liv, och så småningom vår gemensamma son, säger han och ler mot sin fru borta i köket.

I 30 år var Stefan tyst om sina upplevelser under krigsåren. Men när en förfrågan om att berätta kom från dotterns klasslärare, sa han till slut ja. När Förintelseförnekare började höras på 1980-talet bildade han och andra överlevare en grupp ”Förintelsens ögonvittnen”. De kände alla en plikt att berätta. Stefan hämtar två pärmar i arbetsrummet, fulla av tackbrev från elever i de många klasser han har besökt runt om i landet.

– De reagerar likadant i dag som när jag började på 70-talet. De lyssnar som förstenade, säger han.

Han brukar avsluta sina besök med att trycka på vikten av att aldrig någonsin bedöma en grupp, utan alltid bara individer.

– Direkt efter kriget hatade jag tyskar som pesten. Tills jag insåg att jag då var precis som de.

Själv har Stefan inte utsatts för uttalad antisemitism i vare sig Malmö eller övriga landet. Men, säger han, så bär han inte kippa och är heller inte religiös.

– Men jag är rädd att flyktingvågen till Europa ska ge de högerextrema krafterna ännu mer vind i seglen. Och jag är rädd att det med flyktingvågen kommer in mer antisemitism, tyvärr.

Flyktingpolitiken såväl som opinionen har svängt drastiskt de senaste månaderna. Den svenska självbilden är i gungning.

– Vi vet att opinioner kan skifta fort. Det gäller självklart också oss svenskar, även om alla vill se sig själv i god dager. Det finns bra svenskar och det finns knölar.

Människan följer flocken, konstaterar han. Men vi får inte släppa vårt eget personliga ansvar.

– Vi har alla en liten nazist i oss, som kan säga saker som ”de snåla smålänningarna”. Jag också. Men det är allas vår uppgift att bekämpa den lille djävulen inom oss.

– Du får inte vara passiv utan kämpa för de goda krafterna.