Kyrkligt och kriminellt lika exotiskt

Ung man möter Jesus och kliver av brottets bana. Vid en hastig blick kan Linnea Widéns nya film verka indränkt i både solsken och hallelujarop. Det är den inte. Berättelsen om tre unga människors väg från våld och destruktivitet är en sensationsbefriad skildring av lågmäld tro och av hur tidigt identiteter grundläggs och av hur svårt det därför är att på djupet ompröva dem.

Det hindrar inte att den samtidigt vittnar om att allt är möjligt.

– De här killarna har varit med om under. De har förstått att det går att förändra sina liv.

Det är nu sex år sedan Linnea Widén gjorde sin första dokumentärfilm. Den var en kvart lång och inom ett dygn hade SVT köpt den för visning. Linnea Widén fick blodad tand och satte sig ner för att skriva idéer till nya produktioner.

I en kyrka hade hon träffat Naiel, killen som kom till Sverige från Syrien när han var åtta år och som svarade på skolans utfrysning genom att bli en rigid mobbare och redan i tredje klass ta sina första steg in i ett liv som kriminell. En dag många år senare, under en våldsam uppgörelse, hörde han en röst som sade att han skulle älska människor istället för att hata dem. Tillvaron förändrades totalt.

Man behöver inte vara dokumentärfilmare för att se att det är en stark story. Naiel var dock inte sugen på att bli skildrad, något som bara gjorde Linnea Widén ännu mer intresserad.

– Man vill inte ha människor som vill vara stjärnor.

Hon fick ändå provfilma. Efter att ha sett piloten gav Naiel grönt ljus.

I tre år följde hon honom och hans två vänner Khole och Uldis – även de förortskillar med invandrarbakgrund och ett liv på andra sidan lagen. Kameran registrerar deras första stapplande steg som takläggare med eget företag. Deras färd till lettiskt ungdomsfängelse, där Naiel föreläser för andäktigt lyssnande pojkar med rakade skallar och kropparna fulla av ärr. Deras respektive livsöden och sociala arv. Deras inbördes relation, som hinner genomgå flera faser.

I filmen finns också glimtar från vardagen i kyrkan, liksom intervjuer med församlingens pastor. Genom honom fick Linnea Widén en fördjupad syn på brottslingars drivkrafter och en ny bild av skälen till att kyrkan är en bra miljö för tidigare kriminella.

– Jag lärde mig att kriminalitet kan liknas vid ett missbruk. Den som begår brott är beroende av kicken det ger. Den insikten ger en annan dimension till det här med återfall. Att man kan begå brott för att man behöver tröst.

Det finns många paralleller mellan kyrkan och den kriminella världen, säger hon. Båda präglas av tanken på ett brödraskap och på idealet att ställa upp för varandra. Inom båda finns en stark moral, även om denna moral skiljer sig åt. Kriminella kretsar är tydligt upptagna av tanken på rätt och fel.

– Pastorn, som även jobbat som fängelsepastor, berättade hur svårt det är för den som vill ta sig ur kriminalitet att leva bland vanliga medborgare som småfifflar och köper svarttjänster. Istället behöver man vara i ett sammanhang med hög moral, där man till exempel säger nej till skattefusk. Kyrkans värld blir ett av de få ställen där man hittar ett totalt alternativ.

Ännu en likhet är rollen som subkultur. Båda miljöerna befinner sig utanför mediernas och allmänhetens radar.

– Jag har jobbat med klippare och fotograf utan kyrklig bakgrund. Om scenerna från kyrkan sa någon av dem: ”Detta har jag aldrig sett!”. För många svenskar är kyrkliga och kriminella kretsar lika exotiska.

Dock inte för Linnea Widén som själv är troende och har en bakgrund i kyrkan. Att ha egen kunskap om kyrkans värld var viktigt för att kunna göra filmen, menar hon.

Never Give Up Son hade biopremiär i Lettland förra hösten. Den har också visats på lettisk tv och väckt uppmärksamhet. Synen på kriminalitet ligger generellt något före i Sverige, säger Linnea Widén. I Lettland har man mer ett vi-och-dom-tänkande. Filmen har därför kommit med något nytt, och den lettiska frivården ska nu visa den för anställda i utbildningssyfte.

Nu hoppas hon på ett genomslag även i Sverige. Filmen finns sedan i juni som hyrfilm på SF Anytime. Linnea Widén ser gärna att den visas på skolor, i kyrkor och fängelser.

– Naiel är en väldigt duktig talare. Det vore kul om han fick komma ut och snacka, han skulle verkligen kunna peppa de som står och svajar i gränslandet till kriminalitet.

Vilka insikter har arbetet med filmen gett dig?

– Att resan till förändring startar i hur du är i privata relationer. Ur det föds sedan din respekt för myndigheter och den övriga världen, och förståelsen att allt detta hänger samman med rätt och fel.

Hon konstaterar att hon inte direkt valde det lättaste ämnet för sin första dokumentära långfilm. Men den har gjort henne starkare och mer ödmjuk.

– Ju mer jag lärt känna killarna desto mer förstår jag hur avgörande en människas barndom är. Det är svårt att se ner på de som begår misstag när man vet hur långt de gått och hur mycket de brottas med. Det är till exempel ett faktum att nästan alla som suttit inne vuxit upp utan närvarande fäder.

Särskilt ett citat har stannat kvar: ”Förr slog jag direkt, nu väntar jag tre sekunder”. Orden är Naiels. Linnea Widén tyckte först att ”tre sekunder är väl ingenting” men förstod snabbt att den tiden är helt avgörande. Det är då som frågorna hinner tränga igenom och därmed hejda våldsimpulsen.

– De tre sekunderna har förändrat hela hans liv. ?