Lille Eyolf på Dramaten är trovärdig i vår tid

Går det att damma av de stora 1800-talspjäserna så mycket så att de blir trovärdiga i vår tid? Ja, Stefan Larsson har i alla fall lyckats på Dramatens lilla scen med Ibsens drama om passion och skuld, Lille Eyolf. 

Ibsen skrev pjäsen när han åldrats. Det är en kort pjäs, sällan uppförd, senast på Stadsteatern i Stockholm 2010. Stefan Larsson har skalat och skalat, översatt och bearbetat den intill benknotorna och frilagt de stora frågorna om passion, skam och skuld och meningslösheten i ett barns död och längtan efter mening med själva livet. 

Så gott som alla Ibsens dramer är ju ”Scener ur ett äktenskap”.  Huvudkaraktären Alfred Allmers går in i en 40-årskris. Han är en i raden av dessa beskedliga, kultiverade ibsenska män med svag könsdrift.  Hans yngre kraftfulla hustru Rita är en vampyr, hon vill äga honom helt och hållet. Inte ”stykkevis och delt” för att tala med Per Gynt. De har en nioårig son som fått ett livslångt handikapp när han föll från skötbordet som liten då föräldrarna ägnade sig åt älskog. 

Alfred älskar egentligen sin halvsyster Asta och mycket ställs på sin spets då det visar sig att de inte har blodsband. Ingen av föräldrarna förmår knyta an till sin funktionsnedsatte son. Alfred är upptagen av sitt livsprojekt att skriva en pjäs om människans ansvar. Rita önskar egentligen att sonen aldrig fötts. 

Så drunknar pojken i plaskdammen när han är ute i lekparken med mormor. (Bra att hela det komplicerade skeendet med ”rottejomfruen ” i originalpjäsen är struket.) Och nu sköljer frågorna om skulden, skammen och meningen med livet över dem. Och sorgen. Och anklagelserna. 

Stefan Larsson har koncentrerat hela handlingen till något dygn och låter allt utspela sig i vår egen tid i ett badrum och ett vardagsrum av ordinär typ. Utsidan och insidan. Vridscenen gör att fokus hela tiden växlar. Delar av pjäsen är skickligt filmad. En vägg blir en projiceringsskärm. Det tillåter intensiva närbilder och närvaro. Även om jag undrar varför svenska regissörer tror att vi älskar nakenhet, hud och realistiska sexscener. Jag kan föreställa mig väldigt mycket utan närbilder. Ofta blir jag mer tagen av det sparsmakade och antydda. Detta är inte en sådan pjäs. Här får känslorna fullt utlopp.    

Men skådespelarna är fantastiska. De försvarar verkligen sina roller. Karaktärernas tydlighet får mig att associera till sagans form. De är avskalade. Men Stefan Larsson håller gränsen. Ett snäpp till och det hela hade blivit för melodramatiskt. 

Pjäsen slutar i en ljusare ton än vad ibsenpjäser brukar göra. Makarna  beslutar sig för att låta livet få en chans. De ska öppna sitt hem för utsatta barn och ta hand om dem som sina egna. Projektet känns i och för sig inte trovärdigt men nu förmår de vända blickarna åt ett annat håll. Inte som Alfred i självförstörande grubblerier och inte som Rita i sexuell utlevelse. Nu vänder de blickarna uppåt. Mot stjärnorna. Och mot den stora stillheten. 

Nej, Ibsen är inte föråldrad eftersom hans pjäser handlar om vad det innebär att vara människa och att ta konsekvenserna av sina handlingar.

Vi speglar oss i de olika gestalterna. Vi skrattar, gråter och förfäras. Det gör vi när teater är som bäst. Det gör vi i denna uppsättning av Lille Eyolf.

Caroline Krook