Merete Mazzarella låter läsaren tänka själv om livets mening

Bok: Om livets mening, Merete Mazzarella. Schildts & Söderströms

Ibland på tunnelbanan ser man en okänd medpassagerare sitta och stirra uttryckslöst framför sig, ända tills en god vän stiger på. Förändringen som då sker är slående. Det släckta ansikte tänds, plötsligt blir den som nyss var anonym en person full av liv.

Jag tänker på detta ibland när någon upprepar den vanliga uppfattningen att vi människor är våra relationer. Att någon måste se oss, att vi måste möta andra för att bli till.

Det ligger förstås mycket i det. Ändå vill jag protestera, eftersom det känns grymt mot alla ensamma människor. Jag har få eller inga relationer, alltså finns jag strängt taget inte till? Människovärdet måste vara säkrare än så.

Reflektionen ovan är recensentens egen, men med stark inspiration av Merete Mazzarellas senaste bok Om livets mening. I själva verket är det en av Mazzarellas främsta förtjänster att hon får läsaren att tänka vidare. Vad är ett gott liv? Hur fungerar medkänsla? När övergår slumpen i öde? Vilka val gör jag och vilka tror jag bara att jag gör?

Ingen bok, hur lärd och klok den än må vara, kan besvara frågor som dessa. Däremot går det att peka ut olika vägar och provgå dem. Under gemensam gångtur upptäcker man andras tankar och märker hur de egna klarnar – en livsfrågornas pilgrimsvandring. Just så fungerar Om livets mening. Det är motsatsen till en självhjälpsbok där författaren talar om hur saker förhåller sig.

Boken är också ett vittnesbörd om lärdomens och fiktionens värde. Litteraturprofessorn Mazzarella hämtar stoff från film och romaner, från forskares och filosofers teorier. Detta väver hon samman med egna minnen och andra människors berättelser innan hon drar sina slutsatser. På så sätt visar hon hur kultur och bildning ger existentiell ledning.

Ett öde hon själv tagit starkt intryck av är den amerikanska ursprungsbefolkningens, som berövades inte bara levebröd och levnadssätt utan också mening. Efter katastrofen säger en kvinna: ”Jag lever ett liv jag inte förstår”. Det är, precis som Mazzarella påpekar, många som kan känna igen sig i den beskrivningen.

Behovet av att betyda något och finnas med i ett sammanhang är grundläggande. Även för en radikaliserad yngling som med lättnad lämnat ett materialistiskt och sekulariserat Storbritannien bakom sig för att ta värvning i den jihadistiska milisen. Merete Mazzarella citerar Amer Deghayes ur en tidningsintervju: ”Jag känner att jag gör något värdefullt och viktigt jämfört med hur det skulle vara om jag var i Brighton och levde ett normalt liv, hade ett normalt jobb.”

Ett återkommande motiv i boken är moralisk skyldighet – att ingripa när andra utsätts för orättvisor och övergrepp, att beakta det pris andra får betala för ens egna livsval, att inte duka under för självupptagenheten. Författaren anser sig själv ha haft ”moralisk tur”, eftersom hon exempelvis inte vuxit upp i Nazityskland och fått sin medmänskliga hållfasthet prövad när judiska grannar började föras bort. Hon tror inte att hon skulle ha bestått provet.

Hon ser en samtid med endast luddiga begrepp om moral men ändå en känsla av saknad. I Sverige talar man i stället om ”värdegrund”, påpekar Mazzarella. Men värdegrunden har svagheten att ofta vara påbjuden från verksamhetens ledning: så här tänker vi i vår organisation. Även Svenska kyrkan får en släng av sleven när författaren skärskådar de tre kärnvärdena närvaro, öppenhet och hopp i kyrkans kommunikationsplattform. ”Mer allmänt hållet – och därmed tunnare – än så kan kyrkans budskap svårligen bli och om Gud eller kristendom säger det inget”.

Merete Mazzarella avslutar sin förträffliga bok med ett ”Credo”. Måste jag peka ut en svaghet så är det detta kapitel, som känns överflödigt och lite snopet. Hellre än att landa i författarens trossatser hade jag föredragit ett öppet slut. Det skulle ha varit mer sant mot bokens anda.