Tillvaron som ­sjukdom med dikten som läkemedel

Vill man förstå sin egen samtid, bör man gå till poeterna. De är känsliga barometrar. I tider av stora tankar och stora känslor skriver de stor dikt – som Tegnérs Det eviga. 

Malte Persson är en poet, väl etablerad i kultursverige, bland annat som krönikör i kvällspressen. Nu har han gett ut en stor diktsamling på Bonniers med ­titeln Skapelser. Den rymmer en förvirring och ett inre sönderfall som egentligen är ett uttryck för sorg och saknad.

Diktaren söker gestalta skapandets hemlighet, detta mänskliga skapande som ligger så nära Guds skapande. Det uppstår något som aldrig har funnits ­tidigare. Eller är det mänskliga skapandet bara efterbildningar, i sämsta fall klichéer?

Och är diktens bilder något som säger oss sanningen om verkligheten, eller är det bara fyrverkeripjäser?

Malte Perssons diktsamling är som en bakgård mellan höga hus, där endast korta strålar av eftermiddagssolen letar sig ner. Därnere vandrar sorgen kring bland skuggorna. Malte Persson skriver: ”Något namn måste bli det sista.”

Tillvaron beskrivs som en sjukdom, där dikten fungerar som ett läkemedel: ”I skapandet blev jag först sund.” Ändå förblir tillvaron ett ständigt syndafall, där den förbjuda frukten är drogen: ”... vi njöt av tiden då, den tid som flydde... sen vände du dig plötsligt om och spydde”. 

Malte Persson inser vad det djupast handlar om, ”... ständig dragkamp ned den stumma världen / i samma dragkamp med det dumma jaget...”

Han beskriver livet efter fallet som ett supkalas ”, ... vi ­törstade och söp och sjöng ... och detta kallade vi friheten...” Men är inte konsten och dikten mer värd än supkalas? Malte Persson är skeptisk. Han väntar sig ”det sista ­ordet i det sista dramat”.

Malte Persson har en terzin om en romantiker som väntar sig mer av tillvaron än ”livets grått paradoxala dis”. Det är vad han själv ser.

Finns kyrkan i hans värld? Det gör den faktiskt. Utifrån sedd är den lika grå som det andra som Malte Persson själv ser. Men går man in upptäcker man något annat: ”Inuti det heliga kapellet / blir det andra färggrant ljust ­istället, / varje plötsligt strålande sirat / blir för ett hungrigt öga mat: / en klar och härlig festförtäring, / som ger själen riklig ­näring!”

Bara man går ut från tidens bakgård, så kan livet bli så mycket mer, i synnerhet om man går in i ”det heliga kapellet”.

Christian Braw