Nu rör det på sig kring angeläget program för lärande och undervisning

Det har varit oroväckande tyst kring programmet för kyrkans lärande och undervisning. Men nu verkar det röra på sig. Länge var beskedet att inga pengar finns för satsningen – vilket ju hade varit väldigt märkligt.

Före jul fick dock stiftens handläggare besked om att fjorton miljoner kronor skulle delas ut.

Det är glädjande och fullt rimligt. Men processen verkar en smula okonventionell. Dels bjöd nationella nivån i förra veckan in på ett så kallat ”spånarmöte”. Att mötet kallades så indikerar att man fortfarande är tidigt i processen och då känns det lite bakvänt.

Hade det inte varit bättre att börja spåna idéer för att sedan äska och fördela pengar? Dessutom ska pengarna fördelas rätt över samtliga stift, oberoende stiftsstorlek eller församlingarnas konkreta idéer. Hur rättvist och innovativt blir ett sådant förfarande?

Fjorton miljoner kronor är väldigt mycket pengar. Det bådar gott för programmet, som tycks behöva lite energi och puff. Kan processen nu ta fart och konkretionen öka är det av godo. Samtidigt är beloppet nästan lite läskigt stort.

Möjligheterna är ansenliga, men därmed också ansvaret. Vad gör stiften med sitt pund? En bred utdelning löper alltid risken att pundet plöjs ner i vardagsåkerns många svarta hål. Alldeles särskilt när flera inom programmet framhåller vikten av att inventera och lyfta fram det som redan görs i församlingarna av lärande och undervisning. Vad nytt kommer ur en sådan strategi?

Helt klart är att programmet behövs. I helgen gavs ännu ett exempel på hur förvirrat det kan bli i en kultur där reminiscenser av kristen tro och tradition finns kvar, medan sammanhang, poänger och tolkningar är borta.

I samband med att Västra Götalands­regionen kan bli första region som slutar betala ersättning för digitala vårdbesök hos till exempel Kry och Doktor.se uttalade sig sjukvårdsregionrådet Jonas Andersson (L): ”Någon måste kasta första stenen” (GP 6/2).

Hans alludering på berättelsen om Jesus och äktenskapsbryterskan (Johannes­evangeliet 8) är dock så långt ifrån uttalandets ursprungliga innebörd att citatet nog kommer att bli klassiskt.

Redan nu är det en god påminnelse om det angelägna i kyrkans program för lärande och undervisning.

Jonas Eek