Det här handlar om tre principer: utgivarens ansvar, pressetik och om meddelarskyddet i vid bemärkelse.

Det är av avgörande betydelse för den svenska tryck- och yttrandefrihetsordningen att meddelarskyddet upprätthålls och att utgivarskapet gäller. Det medför att ingenting av det som kringgärdar det publicistiska arbetet ska röjas, inte vilka avväganden som görs, inte hur reporterar arbetar, hur tips kommer in, hur intervjuade nås och vad de säger, hur meddelare av olika slag kommer i kontakt med redaktionen, vilka material de lämnar och under vilka villkor, hur kommentarer till sajten behandlas mm mm.
Det som gäller är det som publiceras och för det svarar utgivaren mot lag och pressetik.

Vad det gäller Helle Kleins spetsiga krönika valde hon att acceptera tryckning med mina strykningar. Den var mycket tuff i den version som gick ut, och jag har försvarat publiceringen.
Sedan publicerade Helle Klein de delar av texten jag tog bort. De är kända och därför bryter jag principen och motiverar:
Att Anders Behring Breivik skulle uppskatta de texter Helle Kleins motdebattörer framför är osmakligt. Kopplingen till Utöya var tydlig utan den. Därför strök jag.
Vad det gäller uppgifterna om Helena Edlund: Jag strävar efter likformighet i behandlingen av människor i publicistiken, det som gäller för en ska gälla för andra. En variabel finns, det är hur offentlig, hur mäktig en person är. Då ska man tåla mer.

Så i det konkreta fallet: Uppgiften att Helena Edlund skrivit under ett upprop av sverigedemokraten Kent Ekeroth handlade om något hon gjort i offentliga rummet.  Det publicerade jag.
Vilka facebookvänner hon har är långt förbi gränsen för närgångenhet. Det skulle vi inte publicera om någon annan debattör. Bryter vi den principen ska det handla om makthavare som mig eller Anders Wejryd eller liknande.
Uppgiften om att hon varit ackrediterad för SD-tv i Almedalen är sådan att normal journalistik är att kolla den, vem hade ackrediterat, arbetade hon, om inte varför, vad är hennes kommentar osv. Det är inte något man släpper i en krönika.

Anders Ahlberg