Det säger nyårslyckorna om det kommande kyrkliga året

Som uppvuxen i ett rätt så sedligt, kristet hem var det en kittlande högtidsstund de nyårsaftnar som familjen ägnade sig åt spådom. Det hände nämligen ibland, ­åtminstone ett par, tre år, att pappa köpte med sig hästskor i tenn som vi smälte över öppen eld. Den smälta massan skopades sedan ner i en hink med iskallt vatten. Tennet brusade upp, stelnade och antog fantasifull skepnad.
 

Den som stod i tur att bli spådd lyfte sedan den nyskapta tennfiguren ur vattnet, och det var hela gruppens uppgift att uttyda vad formen hade att säga om personens kommande år. Intuitionen behöver knappast ett facit, men Nordiska museet menar att en skrovlig form på nyårslyckan brukar tolkas som pengar, en fågelliknande skulptur som lycka och en blomma som att en hemlig beundrare kan komma att ge sig till känna.
 

Traditionen sägs ha vunnit mark i Sverige också, varför inte ta sig an den också på Kyrkans Tidnings ledarredaktion? Vilka tecken i tiden uppenbarar sig när vi stöper nyårslyckor inför det kommande kyrkliga året?

För det första anar jag en tennklump som format sig som en pendel som stannat i sin bana. Det har sagts mer än en gång, apropå det ökade intresset för andlighet i Sverige, att just pendeln alltid svänger tillbaka. I ett samhälle som trott sig ha frigjort sig från religioner, andlighet och Gudstro, kommer uttryck för just sådana övertygelser att dyka upp lika säkert som vårblommor på marken.
 

Svenska medier rapporterar om ökade inträden bland unga, fler konfirmander och att Jesus åter blivit populär. Under 2025 kommer också den andra sidan av Svenska kyrkans medlemsstatistik att göra sig påmind. Församlingar som begraver fler än de möter unga i sina verksamheter, finns de också? Hur tänker de? Är den ökade andligheten så påtaglig över hela landet som rapporteringen om densamma vill göra gällande? Och, kanske framför­allt, hur ska vi då pussla ihop de olika bilderna om en folkkyrka i förändring?

Näst på tur i lyckosmidet, ett ölstop. En del församlingar i Svenska kyrkan har redan tidigare bjudit in till after work i sina lokaler. Det är inte alldeles enkelt att nå den kategori unga vuxna som förutom sitt yrkesliv, sociala liv och familjeliv också hade haft glädje av att bereda rum för lite kyrka. Även om det vid första anblick låter som ett stelare slags kyrkfika att konversera främlingar över lättöl i en illa upplyst församlings­lokal, finns en poäng med att skapa också mer uppsluppen gemenskap i kyrkornas regi. 
 

Nyligen bjöd Ekumeniska kommuniteten i Bjärka-Säby in till en serie ökenmässor i Linköping under kommande vår. I Vist kyrka, i kommunitetens regi, och med eftersits på lokalkrogen El Greco. ­Eftersits på en krog? Varför inte! Att en kyrkokör tar sig en köröl efter sin repetition är redan en utbredd. Varför inte också i samband med kvällsgudstjänsten? Föreligger det några moraliska dilemman om en församling bjuder in till kyrköl, eller är Svenska kyrkan redo att anamma en mer kontinental kultur? Det kommer att diskuteras under året som följer.

Sist ut i nyårstennet syns en dopfunt. Medan dopseden vacklar och färre antal väljer att låta döpa sina barn i Svenska kyrkan, förutspår KT:s ledarredaktion att antalet katekumenater kommer att växa radikalt. Fenomenet behöver kartläggas, undersökas och pedagogiken för denna form av kristendomsundervisning utvecklas. Varför väljer vuxna att bli kristna? Varför söker de sig till Svenska kyrkan? Vad förväntar de sig och på vilket sätt förändras de på grund av sitt val? Det finns mycket att lära för en kyrka som frågar sig det. 

Fanny Willman, ledarskribent