Mot en återupprättad relation mellan människa och natur

I den intensiva skogsdebatt som råder har utredningen från Svenska kyrkan slagit ner som en bomb. Utredningen har efter offentliggörandet väckt stor medial uppmärksamhet. Förutom i de mest radikala miljögrupperingarna tycks man vara överens om att Svenska kyrkan, om utredningsförslaget antas, kommer att inta en klar ledarplats för ett mer hänsynsfullt skogsbruk. Även inom Svenska kyrkan upplever jag responsen som mycket positiv. Själv har jag i olika sammanhang uttryckt min stora uppskattning av utredningsresultatet.

Den tydlighet och ärlighet, utan floskler, som utredningen genomsyras av, är bristvara i vårt samhälle. Kritiken mot kyrkans skogsbruk har nästan helt avstannat.Positiva rubriker och kommentarer i större delen av det mediala landskapet. Misstänksam avvaktan i andra. På forskarfronten ett klart positivt och förväntansfullt mottagande. Ett oväntat lågt ekonomiskt bortfall i närtid och förväntade ökade intäkter på längre sikt har också tagit luften ur ett förväntat klagoskri från ekonomerna. Men: Det är inte på detta krassa ytliga plan som de stora landvinningarna ligger, utan i det som företrädarna för kyrkomötet ”andlig hållbarhet”.

Livet är relationer. Ingen finns till utan att bli bekräftad i omgivningens ögon. Du blir till i ”din nästas” ögon. Men vem är ”din nästa”? Här ligger kyrkans styrka men också svaghet. Att vara kyrka innebär att skapa meningsfulla relationer med värme och samhörighet i både glädje och sorg. Men när vi yrvaket ser oss omkring i vårt sargade ekosystem, så förstår vi att det är en relation som vi, ”Homo Consumericus”, helt har förträngt, den till naturen. Här kan skogsutredningen hjälpa till att vidga vyerna och öppna upp i kyrkans alltför antropocentriska tankesfär.

Förändringens vindar tycks få oss att famlande försöka återetablera den basala och utvecklande relation till naturen som de flesta av oss inte ens förstått att vi förlorat. Denna ”jordning” av såväl samhälle som teologi har i många år beskrivits av drivande personer inom Svenska kyrkan.

Petra Carlsson med boken Gråstensteologi är ett färskt exempel. I boken Marken, Andligheten, som hon skrivit med anledning av Svenska kyrkans försoningsprocess med det samiska folket, tar hon inte bara upp de historiska övergreppen. Hon skriver också om kyrkans och majoritetssvenskens relation till naturen och jämför med den samiska: ”Civiliserade människor ser inte marker som heliga. Civiliserade människor ser inte naturen som förtrollad. Civiliserad andlighet uttrycks inte genom lavklädda berghällar på kalfjället utan genom kulturella landmärken med höga spiror i Stockholms innerstad”. Den samiska kulturen har mycket att lära oss.

Vårt Cartesianska arv med sin mekanistisk-reduktionistiska syn på världen har ställt människan i ett förödande andligt och ekologiskt utanförskap. Kyrkans utredning öppnar dörrar ut ur denna egofixerade logik. Med stor hjälp av klara utredningsdirektiv från kyrkostyrelsen har utredningen fört upp skogsdebatten på ett högre vetenskapligt plan och därtill fångat in andliga dimensioner. Med bred uppslutning bakom utredningen och genom en lugn och saklig remissrunda och efterföljande utvärdering, ser jag personligen en nyöppnad möjlighet för Svenska kyrkan att konkret vara en viktig part i en grundläggande omställning av samhället.

Det är min absoluta övertygelse att bifall till utredningsförslaget skulle få en mycket positiv effekt på kyrkans anseende i samhället. Återupptagna medlemskap och därmed högre intäkter är däremot inte det viktigaste.

Det viktiga är om vårt skogsbruk kan bidra till att återskapa, eller åtminstone förbättra, den förlorade relationen mellan människa och natur; skogen som ett DU.

Per Skoog, pensionerad skogstjänsteman och förtroendevald i Gränge-Säfsnäs församling