Fler pastorat och fler församlingar

Strukturförändringen som inleddes för tio år sedan är historiskt sett en av de största omställningarna som Svenska kyrkan har genomgått och som också fortsätter. Kyrkans Tidning skriver den här veckan om ytterligare församlingssammanläggningar under det kommande året. 

Men det finns också tendenser åt motsatt håll. Nyligen beslutade stiftsstyrelsen i Stockholm att avbryta planerna på ett gemensamt pastorat mellan fyra innerstadsförsamlingar. Tidigare i höst väckte också Växjöbiskopen Fredrik Modéus tanken att Jönköpings församling ska delas i tre egna församlingar, för att organisationen ska fungera bättre. 

Att det skulle uppstå problem längs vägen bör inte ha kommit som en överraskning, med tanke på att förutsättningarna på många sätt har varit nya och oprövade. Men ibland blir kritiken bara populistisk retorik av typen att det var bättre förr. Då är det mer konstruktivt att försöka föra ett sakligt samtal om såväl fördelar som nackdelar med de nya större pastoraten. 

Till fördelarna hör en bättre ekonomisk bärkraft, att de möjliggör flexiblare fördelning av personella och ekonomiska resurser och gör det lättare att ha egna specialister inom områden som ekonomi, hr och it. Därför är det också lätt att finna rationella skäl för sammanläggningar.

Men det finns också ett grundproblem och det är den resursmässiga gravitationen av personal, ekonomi och inte minst makt, mot centrum eller toppen, beroende på hur man vill beskriva modellen. Eftersom det åtminstone påminner om en naturlag krävs det därför aktiva åtgärder för att försöka påverka denna kraft i motsatt riktning.

Ett sådant försök är de reflektioner som Fredrik Modéus och biträdande stifts­direktorn Rickard Bonnevier delade med sig av i en intervju i Kyrkans Tidning nyligen. Under sina många gemensamma bilturer runt om i Växjö stift har de överlag tänkt kloka tankar om hur ansvar och inflytande kan fördelas mer jämnt över ett pastorat.

De uttrycker dock inte i artikeln det som borde vara en naturlig konsekvens av det egna resonemanget om att den gudstjänstfirande församlingen är ett subjekt för sin egen verksamhet. Om så ska vara fallet fullt ut bör också varje kyrka i ett pastorat utgöra sin egen församling, så som åtminstone nästan är modellen i exempelvis Linköpings domkyrkopastorat. 

Att låta kyrkvärdar och andra som är engagerade i en kyrkas gudstjänstliv tillsammans utgöra församlingsråd ger nämligen per automatik den naturliga kopplingen mellan rådet och dess huvuduppdrag att verka för gudstjänstlivet. Det ger delaktighet både i besluten som sådana, som konkreta uppgifter att medverka i. Det kan därigenom också bidra till en vitalisering av gudstjänstlivet, genom att fler får känna ett så tydligt eget ansvar för det. 

Då blir också församlingsråden tydligare något annat än de tidigare kyrkoråden, som vanligtvis har varit styrelse för flera kyrkor samtidigt och därmed delvis har haft en annan roll. I varje sådant församlingsråd bör sedan också minst en ledamot i pastoratets kyrkoråd vara medlem, så att kommunikationen mellan de olika råden ska kunna fungera så bra som möjligt åt båda håll och därmed minska de upp­levda avstånden mellan verksamhet och ­beslutsfattande. 

Den matematiska konsekvensen av detta blir med andra ord fler stora pastorat, men samtidigt också fler församlingar. 

Ett gott råd till de församlingar och pastorat som nu står inför att gå samman i större enheter är därför att inte rädas förändringen, men att lära sig av de misstag som andra har begått hittills. Ett sådant är att försöka undvika att bygga in systemfel från början.

Jonas Lindberg