Det kan vi lära av kyrkans digitala pandemiomställning

Det är inte varje ledartext i Kyrkans Tidning som ger upphov till forskningsprojekt. Därför är det spännande när så sker och väl värt att stanna upp ett ögonblick. 

Först bakgrunden. I KT nummer 1/2021 publicerades en ledare med rubriken ”Hellre liveströmmad än förinspelad gudstjänst”. Situationen var förstås coronapandemin. Poängen var att en gudstjänst som firas i realtid ger en mer autentisk erfarenhet än en förinspelad gudstjänst, särskilt ur ett ”verklighetsperspektiv”: ”Det är inte lyckat när församlingsborna sitter hemma och vet att kyrkan är låst och att ingen finns där […] samtidigt som det på nätet ges sken av något helt annat.” 

Alla höll inte med. Eva Cronsioe (KT 2/2021) menade att tidpunkten är ointressant och att det i stället är kvaliteten på inspelningen som mest påverkar upp­levelsen. Från forskarhåll hävdade Cecilia Nahnfeldt med flera i samma tidning, att det var onödigt att ”skapa en motsättning mellan liveströmning och förinspelat material”. Forskarna gjorde en djärv jämförelse med Paulus brev och landade i att förinspelade gudstjänster ”upphäver både tid och rum”.

Debatten tog fart och kom att resultera i samtal och seminarier. Och sanningen var väl att ingen riktigt visste. Pandemin var ett slags undantagstillstånd där rälsen lades medan tåget gick. Med tiden skulle utvärderingar och analyser dock komma.

Nu är alltså den tiden här. För en tid ­sedan publicerades forskningsrapporten Kyrka i digitala rum (Svenska kyrkan 2022). I rapporten presenteras erfarenheter från sju Stockholmsförsamlingar om vad det innebär att vara kyrka och församling i digitala rum. Pandemin tvingade församlingar att ”under kort tid ställa om sin verksamhet till digitala medier och plattformar” och blev därmed ett slags ”naturligt experiment”. 

I ett av delprojekten undersöks alltså relationen mellan förinspelade (asynkrona) och liveströmmade (synkrona) gudstjänster. 

De teoretiska utgångspunkterna tycktes peka åt olika håll. Rit-teoretiskt var samtidighet en nyckelfaktor för att skapa gemenskap, delaktighet och interaktivitet. Men utifrån kommunikativa och teologiska perspektiv problematiserades idealen om samtidighet; förinspelade gudstjänster kan vara minst lika viktiga.  

Också empiriskt gick bilderna isär. De två undersökta församlingarna, Järfälla och Täby, firade båda förinspelade gudstjänster och hade olika ingångar till gudstjänstens synkrona kvaliteter. Täby försökte ”tillskapa” upplevelsen av samtidighet genom att fira en så vanlig gudstjänst som möjligt, tänka över tiden för nätpublicering, samt plocka bort sändningen efter en tid. Järfälla verkade inte bry sig om tidsfaktorn, utan såg de förinspelade gudstjänsterna som en ”utsträckt arm” snarare än ett alternativt kyrkorum, och dessutom en ”trygg form” där risken att ”göra något pinsamt” minimerades.

Rapporten Kyrka i digitala rum rymmer sina förtjänster. Att Svenska kyrkan, i en så omvälvande tid som pandemin var, snabbt iscensätter forskning och genomför analyser är att applådera. I rapporten finns en hel del insikter och kunskaper att ta med sig framåt. Men också metodologiska utmaningar inför kommande liknande projekt. 

●  Det hade till exempel varit intressant att i studien inkludera också en församling om firade livesända gudstjänster. Hur såg erfarenheterna ut där? Det var ju skillnaden i församlingarnas vägval mellan liveströmmade eller förinspelade gudstjänster som debatten i KT avsåg. 

● Dessutom kan man önska ett tydligare mottagarperspektiv. I stort sett all data­insamling består av information från de som medverkat i gudstjänsterna (det vill säga de anställda), vilket omintetgör kunskap om hur gudstjänsterna upplevdes av församlingsborna. Den här undersökningen hade vunnit på att deltagarperspektivet också inkluderats så som sker i ett annat av rapportens delprojekt, det om hållbar närvaro i digitala rum.