Så kan det se ut när de levande skapar ett himmelrike för de döda

När jag är död har jag släppt greppet om denna värld. Något annat tar vid. Jag vet inte vad. Det finns löften som har uttalats, kanske som ett hopp för de levande än för dem som har passerat den skarpa gränsen mellan liv och död. Bilderna för dödsriket och himmelriket är många, men det är ju vi levande som har format dem.

En av de mest ljusa psalmerna om hoppet efter döden är förmodligen Laurentius Laurentii Laurinus ”I himmelen, i himmelen”, som i sin ursprungliga version från 1622 har sjutton verser medan vi idag nöjer oss med sju. I en av de borttagna verserna får man bland annat bilden av kroppen som kommer att återställas till det ursprungsläge som det var tänkt från början: ”Utvärtes skall ock kroppen där, ifrån all krankhet ren, med änglakraft och vishet skär, begåvas utan men”. Hela psalmen är fylld av fantastiska bilder för hur det kommer att bli ”ovan där”.

Vi har länge skapat oss poetiska bilder av vårt förhållande till döden, bilder som har avslöjat synen på oss själva mer än röjt några hemligheter om det fördolda. Språket inuti döden har framstått som ordlöst från de levandes horisont – om man inte råkar ha erfarenhet av spöken. Dödens ständiga närvaro och vår utsatthet inför den är livets största gåta och vår upptagenhet av denna hemlighet förlöser både teologi, konst och vetenskap i sökandet efter svaren. Alla religioner och andliga rörelser har förstås föreställningar om hur det kommer att bli. Somliga filosofer och religionskritiker menar till och med att det är skräcken för döden som får människor att alls bejaka en gudomlig existens.

Jag tänker på detta när jag funderar över våra samtida möjligheter att bli ”nekrorobotar” i ett digitalt universum. En nekrorobot är en AI-genererad version av oss själva efter döden. Eller egentligen inte av oss själva utan av den som jag eller andra låter framställa inför världen.

Det skapas en nekrorobot, vi kan kalla henne ”Susanne”, som ser ut som hon och har en kalmaritisk dialekt som hon, men hennes egen vilja har upphört. ”Susanne” formas av dem som producerar henne såsom de önskar. Den digitala sfären blir de levandes konstruerade himmelrike, där minnet av den döda är fast i en mer eller mindre önskvärd bild av henne i de levandes land istället för att långsamt förblekna.

Det är en växande trend att använda kommunikation och bildmaterial från den döda för att skapa digitala avatarer. Efter personens död kan vi då skenbart fortsätta en vänskap eller en relation. Det är inte svårt att förstå begäret efter våra kära som nekrorobotar, men vad händer med sorgearbetet och den dödas ”upphovsrätt” till sitt eftermäle? Återigen är det ett mindre bekymmer för den döda än för dem som lämnas kvar.

När begravningsbyrån Fonus i år undersökte svenskars inställning till att själva återskapas som nekrorobotar, svarade 70 procent att det inte var önskvärt. Ännu fler, 75 procent, skulle inte vilja interagera med avlidna via AI-teknik. En majoritet är alltså emot, men det är ändå var fjärde person som kan tänka sig detta och antagligen kommer motståndet att minska ju mer vi bekantar oss med avancerad AI. Det kan man anta eftersom trenden att ”tala” med de döda via sociala medier ökar.

Det visar Amanda Lagerkvist i en studie som bygger på intervjuer om existentiell media, publicerad 2022. Människor som har förlorat en man eller hustru, ett barn, en förälder eller en vän, bygger minnesplatser online eller skriver dagböcker online för att behålla kontakten med den döda.

Liturgiskt är det lockande att fantisera över vad tekniken skulle kunna få för effekter på begravningsgudstjänsterna. Den ”döda” kan ha förberett ett avskedstal till vänner och anhöriga som visas och hörs via ett hologram på kistlocket. Digitala lösningar för att återskapa närvaron av den som har lämnat de levandes land är ny, men tanken och längtan efter att hämta tillbaka de döda – eller att de döda återuppstår – har funnits i tusentals år. Det är ju kristendomens kärna och i antika myter som Orfeus och Eurydike finns motivet djupt inbäddat.

Det är en öppen fråga om digital AI kommer att förändra vårt förhållande till döden och till vår egen sorgeprocess. Känslan av att den döda för alltid kommer att vara hos oss kan uppfattas som en fantastisk möjlighet, men den möjligheten kan även stänga dörrar för den som inte kan släppa taget om den döda som lämnade oss en dag mitt i livet.
 

Susanne Wigorts Yngvesson, professor i etik, Enskilda högskolan Stockholm