Dopdesperation leder inte framåt

På fyrtio år har dopfrekvensen sjunkit dramatiskt. Vid sjuttiotalets början döptes drygt åtta av tio barn. I dag döps fem av tio. Även om det är svårt att sia om framtiden, är det troligt att dopen minskar ytterligare under de kommande fyrtio åren. Och när färre än varannan nyfödd döps är dopet plötsligt en minoritetsföreteelse.

Diskussionen kring sjunkande dopsiffror spretar. Vissa understryker att det är en naturlig utveckling i ett mångreligiöst samhälle. Andra varnar för att nedgången på sikt gör att kristen tro försvinner. Att minskningen hör samman med sekulariseringen är de flesta överens om, men sekulariseringen tolkas olika. Ett myndigblivande för individen, hävdar vissa. Det är positivt att den enskilde bestämmer själv kring religiösa ting. Andra pekar på det faktum att färre döpta innebär färre kyrkotillhöriga, och därmed försvårade omständigheter för Svenska kyrkan.

För några år sedan skrev biskoparna i biskopsbrevet Leva i dopet att det behövs en förnyad dopreflektion i hela församlingen. Brevet gav viss effekt. I många församlingar hamnade dopet för en tid i uppmärksamhetens centrum. Idéarbetet tog ny fart och dopstrategier förnyades. I debatten pekade flera på vikten av att hålla dopsiffrorna över femtio procent. Kanske kunde en uppgång anas på sina håll.

På senare tid har drop in-dopen varit en nyorientering när det gäller dopstrategin. Är det bra eller dåligt med drop in-dop? Meningarna går isär. Kritiken handlar om att drop in-mentaliteten signalerar desperation från kyrkans sida, medan förespråkarna menar att de förenklade omständigheterna gör att många vågar ta steget fram till dopet.
Också teologiskt är det möjligt att argumentera för och emot. Det teologiska argumentet för är att drop in-dopen tydliggör att Guds nåd erbjuds fritt och för intet. Nåden kan aldrig villkoras, bara räckas. Det teologiska argumentet mot är att församlingen brister i sitt ansvar, om dopet äger rum utan dop­undervisning och dopuppföljning.   

Dopet är en av Svenska kyrkans viktigaste framtidsfrågor. Mycket energi borde läggas där. Hur man än värderar drop in-dopen är de ett konkret resultat av en förnyad reflektion kring hur kyrkan bäst möter framtiden. Nu är det viktigt att diskussionen inte kör fast i en intern debatt mellan motståndare och förespråkare. Utgångspunkten är att drop in-dopen har skapat nya möjligheter att välkomna människor in i församlingens liv. Målet behöver vara att tydliggöra vad välkomnandet innebär, så att talet om Guds nåd inte bara blir vackra ord, utan också upplevs så av dem som äntligen vågat sig fram till dopet.  

Det uppfinningsrika samtalet om dopets framtid behöver föras i varje församling i Svenska kyrkan. I ett sådant samtal är det viktigt med ett tillåtande klimat. Allas tankar ska få plats. Som vanligt är delaktighet ett nyckelord när det gäller att vaska fram goda pastorala strategier. Verklig förändring växer nästan alltid fram under­­-ifrån. Kanske ska målet inte bara vara att dopsiffrorna ska vända uppåt igen. Det vore ett uttryck för desperation att endast tänka på kvantiteten. I stället behöver Svenska kyrkans församlingar sikta på att stärka kvaliteten i det som görs i doparbetet. Det som är viktigt för en person kan bli viktigt för några till, och det som är viktigt för några kan på sikt bli viktigt för många.

Tänk om de kommande åren kunde generera nyorientering när det gäller dopstrategin. Tänk om ett kreativt idéarbete kring dopets framtid kunde ta fart, som inte stannar vid fina ord. Kanske växer två eller tre ytterligare exempel på förnyelse av dopseden fram, sådana som kan prövas, utvärderas och förfinas. Allt kan se annorlunda ut om fyrtio år. Möjlighetsperspektivet är viktigast.