Håll politiska förslag borta från dopfunten!

Det är upprört bland kyrkliga företrädare och debattörer efter att riksdagsledamoten Fredrik Malm (L) i en debattartikel i onsdagens Expressen hävdade att det är ett "mycket stort" fenomen att muslimska asylsökande blir kristna i Sverige endast för att få stanna. Han uppmanar kyrkor att sluta döpa människor som väntar på beslut om asyl.

Att asylsökande konverterar för att fabricera ett skyddsskäl är ett antagande taget ur luften. Varför skulle konvertiter vilja svindla godtrogna präster och pastorer, när 70 procent av asylsökande konvertiter i Sverige inte beviljas asyl. Oddsen är, krasst uttryckt, inte lysande.

Det är förvisso sant att det innebär en risk att låta döpa den som kan tvingas återvända till ett land där kristna är förföljda. Att den som är kristen vill låta döpa sig i Sverige just därför att det råder religionsfrihet här, verkar däremot inte ha föresvävat Malm. 

Och kanske stammar Malms förslag ur lite gammal, (o)hederlig religionsanafalbetism; en oförmåga att förstå att religiös identitet ser olika ut i olika länder. Att fly ett land där religionen på ett självklart sätt bär upp den enskildas, familjens och större gruppens kultur och traditioner gör kanske att steget till att hitta ett sådant sammanhang i det nya hemlandet krymper. Om då en välkomnande kyrka ligger på vägen till inbokade förhör i Migrationsverkets kala lokaler, varför inte kika in?

Debatter om asylsökandes så kallade genuina skäl till att låta sig döpas präglas inte sällan av en övertro på att den enda rätta kristendomen skulle handla om att begripa och försanthålla ett antal dogmer. Självklart ska dopet föregås av undervisning i kristen tro. Men ofta faller kluriga lärosatser på plats först efter en hjärtats outgrundliga bekännelse, den som för en vuxen människa ju bekräftas i dopet.

Svenska kyrkan uppger på sina hemsidor att det är viktigt att "vara extra varsamma med dop av personer som befinner sig i en asylprocess". Det är en bra formulering. Det behövs rutiner för att inte lättvindigt försätta människor i fara. Hur rutinerna ser ut är däremot inte politikens ansvar. Endast kyrkorna har mandat att genom samtal och undervisning avgöra att dopkandidaten fattar ett beslut som är välgrundat.

För få ledande politiker uppmärksammar det uppenbart goda med att kyrkor i Sverige hjälper asylsökande att hitta gemenskap, sammanhang och stöd i ett nytt land. Att, som Malm, föreslå att kyrkorna upphör med att döpa människor som befinner sig i en asylprocess är däremot en unik uppvisning i politisk klåfingrighet. Och det där fingret har inget vid dopfunten att göra.

Fanny Willman,
ledarskribent