Ärkebiskop som inte lät sig grillas

På många sätt var det ett rätt så udda upplägg, jämfört med hur det brukar se ut. Vanligtvis sitter ett politiskt högdjur i studion för att bli utfrågad om aktuella förslag eller bubblande kontroverser.

Men förra veckan var det Martin Modéus som blev inkallad till SVT:s intervju­program 30 minuter. Gäst i programmet som företrädare för Sveriges största medlemsorganisation. Ärkebiskop sedan ett år tillbaka, men fortfarande något av en doldis i svensk offentlighet jämfört med företrädaren Antje Jackelén.

En ärkebiskop ska vara mycket samtidigt. Det krävs en särskild form av ”it-faktor” för att lyckas som Svenska kyrkans främsta representant. En ärkebiskop behöver vara karismatisk utan att själv lysa starkare än det ljus han eller hon är satt att göra synligt i världen. En ärkebiskop måste kunna representera hela kyrkan, men också själv ta ställning när det så krävs.

Så hur skötte sig Modéus, när han intervjuades av den rutinerade och benhårda Anders Holmberg? Ingen svensk journalist kan leverera smattrande motfrågor som han – intervjuaren som aldrig låter självmotsägelser eller svammel passera. Expert på att ställa de frågor som får intervju­objektet att nästan tappa balansen på knivseggen.

Med en biskop i heta stolen skulle det visa sig svårt.

Anders Holmbergs signum är den ­rynkade pannan. Det går enkelt att se när han är missnöjd med de resonemang som ­gästen försöker ro i hamn. Hans panna veckas ­ytterligare för varje motfråga han kommer att tänka på medan intervjuobjektet pläderar för sin sak.

Medan andra gäster gör allt för att inte försäga sig, förhöll sig ärkebiskopen kolugn.

”Vi kan inte koka ner det till små enskildheter”, upprepade ärkebiskopen under intervjun. Som företrädare för Svenska kyrkan fick han svara på frågor om varför kyrkan så ofta försvarar en generös migrationspolitik. Det är inte en fråga om ”ja” eller ”nej”, utan en fråga om hur vi bygger ett gott samhälle, resonerade han.

Svajigt blev det bara en gång. Ärke­biskopen fick frågor om det pågående ­kriget mellan Israel och Hamas. ”Rätt­färdiga krig talar vi inte om i kyrkan”, ­resonerade Modéus lovande. ”Återigen, vi kan inte koka ner det till små enskild­heter”, upprepade ärkebiskopen sedan återigen och påtalade vikten av att se flera sidor sam­tidigt i en sårig konflikt.

Frågorna handlade till slut om hur ett omedelbart slut på kriget – som Modéus önskade – går att förena med Israels rätt till försvar – som Modéus påtalade. ­Ärkebiskopen svarade sedan att alla parter bara borde sluta kriga. Något ängsligt blev det alltså när samtalet styrdes in på folkrätt. Helst hade Modéus avstyrt frågor på en sådan teknisk nivå. Det gjorde han nämligen galant annars.

För på trosfrågor om jungfrufödelsen är sann, Jesus faktiskt uppstod från de döda eller hur Gud kan finnas när det sker så mycket ont, stod ärkebiskopen fast vid att det inte går att argumentera för trossatser med logik och formler. Svårlösta teologiska problem låter sig inte besvaras på några sekunder.

”Det vet väl inte jag! Det är ett trons mysterium”, svarade en lätt road ärkebiskop på frågan om hur Jesus kan ha uppstått från de döda.

Vecken i Anders Holmbergs panna har aldrig varit djupare. För första gången i programmets historia blev intervjuaren märkbart ställd. Otillfredsställd av ärkebiskopens svar, utan att för den sakens skull kunna skärskåda några tvivelaktiga intentioner.

Att Modéus tog sig an intervjun på sitt speciella sätt var det enda rätta. Ärkebiskopens nyktra, teologiska trygghet och förmåga att ge svårfångade men aldrig slingrande svar är inte vanligt i det inrutade SVT-formatet. Men just därför vittnade han om den uppriktighet som alltför ofta saknas i politiska samtal, och varför en ärkebiskop i tv-sofforna behövs.

Fanny Willman
teolog och skribent