En kulturkanon med kristna kännetecken

Strax före jul fick historikern och professorn Lars Trägårdh regeringens uppdrag att tillsammans med en kommitté föreslå en svensk kulturkanon. I direktiven ingår dels att rekommendera kännetecknen för en kanon och utse deltagare i expertgrupper, dels att arbeta dynamiskt och öppet med innehållet för olika områden. De förslag som tas fram kommer alltså inte att tatueras på samhällskroppen, utan vara ett organiskt uttryck för kultur tänkt att omprövas över tid.

Personligen skulle jag gärna se att de kristna kyrkorna engagerade sig i denna fråga, särskilt Svenska kyrkan för sig med det lutherska kulturarvet och även tillsammans med Sveriges Kristna Råd med sina 27 medlemskyrkor. Diskussionen om en kulturkanon är en möjlighet att bättre förstå och samtala om den kristna kulturens inflytande över tänkandet och idéerna som präglar dem vi är. Ofta stannar ju beskrivningen av det svenska på ytan: sekulariserat, fredsskadat, moralpolis i världspolitiken eller andra epitet. Diskussionen om det svenska har också kidnappats under många år av osunda nationalistiska grupper.

Att i kölvattnet av en sådan självbild och politiska spänningar forma en svensk kulturkanon är svårt, minst sagt. För vad ska ingå? Hur ska den kännetecknas? ­Trägårdh har länge forskat om svenskhet och livsåskådningar och jag utgår från att det bland annat är därför han har valts för denna utmanande uppgift. Låt mig föregå hans utredning, som inte ska redovisas förrän i augusti 2025, med att kort illustrera vad jag menar.

Sedan några år håller begreppet sekularisering på att omprövas, både i vår samtid med en ökad religionsnärvaro och historiskt med nya förståelser av modernitetens framväxt och kyrkornas betydelse. Arbetet med en kulturkanon bör därför bidra till att aktivt göra det kristna kulturarvet synligt. Det handlar inte om huruvida en kulturkanon ska erkänna Gud eller inte, utan om att öka medvetenheten om hur det kristna har format den svenska kulturen. För en kulturblick som länge haft starr med risk för religionsblindhet, kan det vara en utmaning att få det kristna att framträda. Jag ska ge exempel utifrån författare som jag antar kommer att kvala in i det skönlitterära urvalet.

Under läsningen av Per Anders Fogelströms fantastiska Stockholmssvit började jag undra över frånvaron av kristna symboler och praktiker. Nu har jag endast hunnit läsa två, det vill säga de som omfattar åren 1860–1900, men frånvaron av kyrka i form av präster eller kyrkobyggnader är påfallande. Barnen föds och folk flyttar samman, men ritualer gestaltas inte i romanerna trots att åtminstone dop, konfirmation och begravning praktiserades av alla med få undantag. Och när folk gifter sig är det festen som skildras men inte vigseln. Det enda uttalade andliga sammanhanget är väckelserörelsen för kvinnor i fattigkvarteren.

När läsaren har fått syn på det som inte nämns så kan det ändå framträda genom tolkningen av texten, genom folks villkor, idéer och moral. En möjlig förklaring till Fogelströms utelämnande kan vara att det kristna är så självklart att det är osynligt sammansmält med förutsättningarna, men så är det inte för Selma Lagerlöf eller August Strindberg som skriver om samma tid. Hos Pär Lagerkvist, som är samtida med Fogelström, bärs större delen av författarskapet av andliga och teologiska frågor men även hos Lagerkvist är kyrkans praktiker i stort sett frånvarande.

En annan förklaring är moderniteten som under 1900-talet formar bilden av det svenska som andligt liberalt men alltmer kyrkligt perifert. Här formas bilden av en sekulär och modern religiositet där det kyrkliga på sin höjd blir en motbild till framväxt, en institution att håna, eller som hos Fogelström inte förekommer alls. Vissa väckelserörelser undantagna.

Jag menar att den kristna kulturen och de kristna praktikerna är väsentliga för att forma en svensk kulturkanon, ­vilket ­givetvis inte utesluter andra svenska ­kulturtraditioner. ­Hoppas att Svenska kyrkan och Sveriges Kristna Råd engagerar sig i frågan och att Trägårdh är öppen för perspektiven.

Susanne Wigorts Yngvesson