Inte kommunens sak att ta hand om våra livsriter

Att en kommun erbjuder förrättare av borgerliga vigslar kan tyckas självklart. Det är en juridisk handling och därför måste det finnas någon som kan utföra den. Men det finns en grundläggande märklighet i kommunikationen kring borgerliga vigslar. I de flesta fall framställs sådana nämligen som ett alternativ för den som inte vill ha en religiös vigsel och att den därför är helt utan religiösa inslag.

Det må ha varit en naturlig formulering när borgerliga vigslar infördes för drygt ett sekel sedan. Men det är också länge sedan borgerlig vigsel blev vanligare än kyrklig sådan. Därför vore det mer naturligt att kommuner skriver mer allmänt om vigsel på sina hemsidor och att en sådan antingen kan ske genom kommunen eller ett trossamfund med vigselrätt, utan att ställa det ena alternativet mot det andra. Då blir det i stället ett positivt bejakande av mångfalden.

Till det märkliga hör också att det, åtminstone enligt sådana formuleringar, inte ska förekomma religiösa inslag vid en borgerlig vigsel, som en sorts undantag från den generella frihet som präglar just den formen av ceremoni. Och vem är det som i så fall definierar vad som är religiöst i ett sådant sammanhang? Av vilket skäl är det inte tillåtet? Här kan det tilläggas att forskning visar att borgerliga livsriter ofta är lika sina religiösa motsvarigheter, till symbolhandlingar och ibland också med exempelvis psalmsång.

Numera brukar kommuner också erbjuda borgerliga begravningsförrättare. Det kan dock tyckas motsägelsefullt, eftersom den begravningsavgift som alla folkbokförda i Sverige betalar inte ska täcka kostnaden för en ceremoni. Ändå skjuter kommuner alltså till pengar för det, det vill säga tvärtemot vad lagstiftaren verkar ha avsett. Till det som ingår hör däremot en lokal för en sådan ceremoni, men även här finns en negativ formulering riktad mot religion, nämligen att religiösa symboler inte får förekomma. Det må finnas historiska orsaker också till det, men den önskade neutraliteten borde gå att uttrycka på ett mer allmänt sätt.

Det senaste inslaget är att många kommuner nu också erbjuder förrättare av namngivningsceremonier. Det framställs ibland uttryckligen som ett alternativ till dop i Svenska kyrkan och särskilda namngivningsbevis kan sedan utfördas. Här är det lätt att retoriskt börja fråga sig vad som blir nästa steg – kommunal konfirmation eller kanske rent av bikt?

I slutändan är det möjligtvis en fråga om politisk grundhållning, men det är ändå väsentligt att fråga sig hur långt kommunens ansvar ska sträcka sig in i familje­livet, även om dessa ceremonier förvisso är frivilliga. Framför allt är det dock intressant att få veta varför dessa kommuner så tydligt markerar mot religion och tycks se det som sin uppgift att erbjuda en sekulär civilreligion? Det är inte att vara religiöst neutral och det kan inte gärna vara kommunernas uppgift att inta en sådan position.

Till sist finns det något i den frihet som råder kring borgerliga ceremonier som skaver, trots deras lockande yttre. För visst måste det väl finnas gränser också för vilka omständigheter som kommunala representanter kan medverka under? Det kan vara svåra gränsdragningar och blir inte lättare om kommunerna inte tydligt formulerar sådana på det sätt som exempelvis Svenska kyrkan gör. Men då blir inte heller de borgerliga alternativen i praktiken så tillgängliga som de ger sken av.

Kanske är den bästa lösningen i stället att kommunerna helt släpper ambitionerna att ta ansvar för denna typ av ceremonier och i stället överlåter den uppgiften åt representanter för civilsamhället, vare sig det är trossamfund eller andra organisationer. Det må vara ett radikalt förslag, men ligger ändå i tangentens riktning när målet är att erbjuda medborgarna frihet i utformningen av sina livsriter.