Pinsamt för brudpar och präst

Kyrkan är fullsatt. Anhöriga och vänner är samlade, förväntansfulla. Prästen väntar på brudparet i vapenhuset. Paret är av annorlunda slag. De hade träffats i sin ungdom och haft en romans. Nu var de 75 år gamla. Och nykära.

Brudgummen var visserligen folkbokförd i Sverige, men bodde mestadels i Frankrike. Bruden var från USA. Båda var dåligt insatta i svensk lagstiftning och myndighetsutövning.

Prästen hade tydligt klargjort hur viktigt det var att de i god tid såg till att hindersprövningen blev klar innan vigseln och fått löftet att de skulle ha pappren med sig till vigseln.

När de så står i vapenhuset ursäktar sig brudgummen – något ”byråkratiskt krångel” hade uppstått med USA:s ambassad så pappren skulle komma i veckan därefter.

Vad gör prästen?

Han genomför vigseln med tanke på alla som samlats och det olyckliga brudparet. Inom sig tänker han att han får ändra datum för vigseln när pappren väl kommer eller att han i efterhand får ordna en enkel löftesgivning med vittnen.

Så blev det inte. Så småningom godkändes vigseln av Skatteverket, som samtidigt anmälde prästen till Kammarkollegiet varvid prästen (trots föregivna förmildrande omständigheter) omedelbart och tillsvidare fråntogs sin vigselrätt.

Vad borde prästen ha gjort?

Han skulle på stående fot klargjort för brudparet att det idag inte kunde bli någon vigsel i rättslig mening, men att de tillsammans kunde genomföra en högtidlig ”avsiktsförklaring med förbön”. 

Så hade det kunnat bli en värdig akt i kyrkan, inte helt olik en vigsel, men utan rättslig verkan. Alla hade varit glada och förutom brudparet hade nog inte många märkt något.

Att sedan ordna en enkel ceremoni med löftesgivning inför vittnen hade varit en naturlig uppföljning. Eftersom denna präst är långt ifrån ensam om att ha hamnat i denna situation vill jag gärna lämna detta tips till systrar och bröder i ämbetet.

Anders Novak
kyrkoherde emeritus