Låt barnen komma till kyrkan, men hindra inte de vuxna

För någon är det kanske en förväntansfull, framtida mormor som inte kan låta bli att lägga sig i. För andra är det en partner som länge varit den som längtat. För många är det nog snarare en abstrakt förväntan från samhällets sida som gäckar den som är ung och etablerad vuxen – men som ännu inte valt att, eller kunnat, bilda familj.

För mig är det kyrkan som verkar mest orolig över min tickande, biologiska klocka. Så som Svenska kyrkan försöker locka unga vuxna till sina verksamheter genom att utforma dem för barn, hade jag knappt blivit förvånad den dag min hemförsamling tog kontakt och frågade om det inte är dags att sluta med preventivmedel.

Så fräck är inte kyrkan. Men vår ­relation är allt bra bräcklig till dess att jag ger ­efter för hennes förväntan och tar tummen ur mina 25-åriga äggstockar. Kyrkan gör nämligen väldigt mycket bra för barn­familjer: babycaféer, barngudstjänster, öppen förskola och andra grupper tillgängliga för den med barn och en längtan att under långa, lediga dagar få möta en annan vuxen människas blick.

Med största sannolikhet har utbudet av barnverksamheter blivit mer prioriterat i många församlingar efter att dopet blev medlemsgrundande, och kontakten med småbarnsföräldrar angelägen för en fungerande medlemsstruktur. Dopet har blivit kyrkans dörr, småbarns föräldrarna nyckeln.

För den som saknar barn men längtar efter ett andligt hem finns däremot få dörrar öppna. Två vänner till mig, mellan 25 och 30, letade som nyinflyttade i Stockholm efter en församling de kunde trivas i. Under deras safari hände det att präster efter gudstjänsten började tala med dem och då utgick från att de letade vigsel­kyrka. När ett snyggt, ungt par med väl­renommerade jobb och en meningsfull fritid deltog i en gudstjänst utgick flera kyrkligt anställda från att det var av andra anledningar än just gudstjänsten som de befann sig där.

Svenska kyrkan jobbar på många plan från ett strategiskt verktyg kallat ”gröna, gula och röda gruppen”. Kyrkokansliet har efter stora enkätundersökningar ­kommit fram till att färgerna bäst beskriver de tre typer av relationer Svenska kyrkans medlemmar har till sin församling, sin tro, kyrkans traditioner och hur detta sedan korrelerar med socioekonomiska faktorer.

Mina vänner är typiska gröna. Uppvuxna i kristna hem, måna om att livet ut fördjupa sin tro och hitta ett sammanhang där de känner att de bäst har förutsättningar att göra det. Kyrkan ”räknar” med att de låter döpa sina barn när den stunden väl är inne, och fokuserar därför framför allt på att fånga in den mer flyktiga men formbara gula gruppen.

Det ingår i uppdraget som folkkyrka att försöka nå också den som inte betraktar sin relation till kyrkan som självklar. Men folkkyrka har i många diskussioner i det närmaste blivit synonymt med utbudskyrka. Att kyrkan ska vara ”relevant” gör många församlingar mer benägna att försöka anpassa sitt utbud efter stora ­målgrupper, men då glöms ofta andra avgörande grupper bort. Ibland just de föräldrar som faktiskt sitter i rummet.

Att göra kyrkan till hem för unga vuxna handlar inte så mycket om att utforma särskilda verksam­heter, som att på allvar ta vara på de tillfällen när de väl är där. Barngudstjänsten har stor potential, men inte på det sätt som många församlingar verkar tro.

Jag deltar gärna i en barngudstjänst om det betyder att föräldrarna tas på lika stort allvar som barnen. När gudstjänsten i allt väsentligt blir för barn­anpassad och rörig på bekostnad av ett vuxet, intelligent tilltal känner jag mig exkluderad från själva den formen av gemenskap som för en gångs skull samlar andra i min ålder till bön. Det är ingen lätt uppgift att leda barngudstjänst, men jag sörjer de gånger jag suttit i en kompetent församling av vuxna, som kanske aldrig hör om tron på ett annat språk än barnens.

De tillfällen när jag som ung vuxen hade kunnat träffa jämnåriga i min församling gör kyrkan klart för mig att jag nog kommit till fel plats. Som om vuxna, vana kyrkbesökare ska behöva känna sig malplacerade för att barnen ska tilldelas en särskild roll. Som om föräldrarnas andliga fördjupning inte spelar större roll för om barnen i framtiden är lojala sitt medlemskap än att de så snabbt som möjligt håvas in för dop.

Låga trösklar i all ära – men väl inne – så ett frö i de samlade om att det finns en vuxen, kristen tro som aldrig är för sen att börja utforska. Det svåra är inte att underhålla barnen. Den verkliga utmaningen ligger i att föräldrarna ska vilja återvända till högmässan veckan därpå.

Fanny Willman