Mitt och ditt ansvar att gestalta hoppet

”Förändringen kommer, den är bara lite försenad, säger Sakarya Hirsi, ordförande i föreningen Kollektiv sorg på vernissagen av fotoutställning När hoppet överger oss som just nu hänger i Tumba kyrka, Botkyrka församling. Utställningen vill skildra det kollektiva traumat och sorgen efter en skjutning och består av bilder och berättelser från överlevare av gatu- eller gängvåldet.

Det bästa rummet för en sådan utställning är just kyrkorummet, eftersom rummets utgångspunkt är att gestalta berättelsen om Jesu liv, död och uppståndelse
och därmed i sig själv förmedlar hopp.
Ett kyrkorum är ett tåligt rum som varit med om allt en människa kan uttrycka och kan härbärgera alla känslor och trauman. Kyrkorummet är dessutom ett tryggt rum som omsorgsfullt tas om hand av kompetent personal.

Just nu präglas samhällsdebatter och samtal av oro över våldsvågen som intensifieras, förvärras och drabbar människor slumpartat och ibland väldigt överlagt. Det är en oro som ska tas på allvar och som behöver delas, debatteras och hanteras i våra kyrkorum, verksamheter och gudstjänster.

Att hålla en utställning som heter ”När hoppet överger oss” i ett kyrkorum är nästan provocerande och nästintill en motsättning. Men jag ser det som en uppmaning till mig som kristen och församlingsarbetare. Det är mitt och ditt ansvar att verka för Guds rike genom att gestalta hopp för dem som tappat hoppet.

I en tid när oro växt till hopplöshet har vi medarbetare i kyrkan mycket att göra.
I tider av oro får policys och handlingsplaner bida sin tid och ställa sig i kö.

Vi behöver skapa trygga rum, särskilt för unga människor, så att sorg och oro kan ältas och bearbetas. Vi behöver skapa kontakter med civilsamhället så att vi tillsammans kan starta en förändring och göra skillnad. Vi behöver köpa in ljus, eftersom så många vill komma till kyrkan och tända ljus. Och vi behöver be, tillsammans och enskilt men framför allt hela tiden.

I tider av oro kostar det på att vara kyrka. Det är ett slitsamt arbete och därför är det viktigare än någonsin att vi uppmuntrar varandra och visa varandra kollegial omsorg. När vi i Botkyrka församling drabbades av en fruktansvärd skjutning med dödlig utgång började vårt arbete bara någon timme efter dådet. De upparbetade strukturerna höll och vi fanns till hands för de församlingsbor som var drabbade och behövde oss.

Bara någon timme efter dådet började det också plinga och rassla i min telefon. Medarbetare i församlingar runt om i landet som alla tillhör nätverket Framtiden bor hos oss, hörde av sig med omsorgsfulla ord, bilder på tända ljus och erbjudanden om hjälp. Vi blev påminda om att vi inte var ensamma i det svåra.

Vi klarade så klart av den akuta situationen, men det tog mycket kraft. Då var det värdefullt att veta att många bär och delar.

När en skjutning sker är det därför alla församlingars angelägenhet, inte bara den drabbade församlingens. Vi bär alla ett ansvar för att gestalta hoppet för dem som tappat det. Vi har också ett ansvar för att visa varandra omsorg och bära varandra i tider av oro.

Föreningen Kollektiv sorg må ha tappat hoppet men försiktigt tycks de tro på förändringens kraft. De uttrycker att förändringen är försenad. Inte inställd. Och om det ska bli en förändring så behöver vi som medarbetare i Guds rike agera.

Vi har massor att göra och det är slitsamt men vi har kyrkorum nära oss som härbärgerar allt. Så när vi är rädda och oroliga kan vi gå in i närmaste kyrkorum och fästa blicken på korset och hämta kraft. Sedan kan vi vända oss till mobilen eller datorn och skicka ett mess eller ett mejl till kollega som just då verkar i våldsvågens konsekvenser och på det enkla sättet sprida hopp.