Om kyrkan menar allvar med klimatet fattas detta

Just nu finns det ett stort engagemang i Svenska kyrkan för klimatfrågor och vad det innebär att förändra vår livsstil. ­Målet är att vara klimatneutral för den egna verksamheten år 2030 enligt Svenska kyrkans färdplan för klimatet. Detta formuleras i åtta punkter. De två som engagerar mest är resor och transporter samt förvaltning av skog och mark. Om man letar efter konkreta riktlinjer för vad man bör äta så förekommer inte orden mat, kost, vegetariskt, kött eller grönsaker. Men man uppmanas att ta ansvar på individuell och kollektiv nivå för de avtryck man sätter genom att leva.

I det avseendet tolkade biskop Johan Tyrberg färdplanen korrekt i den debattartikel (KT, nr 15, 2024) som han fick skäll för från akademiker, anställda och förtroendevalda i Svenska kyrkan. Tyrberg varnade för syndastämpling och skrev angående resor, särskilt flygresor, och ­slitage på planeten att ”Var och en måste se över sitt liv och fråga sig vad jag kan förändra” och ”Det finns inte ett absolut svar utan måste avgöras med ansvarstagande till vad resan ska uppnå.” En sådan inställning menade dryga hundratalet debattörer vara detsamma som att ”slippa agera”.

När man läser färdplanen är det lärorikt att fundera över vad som inte sägs. Å ena ­sidan kompromissas det inte med målet om kyrkans ansvar för klimatomställning, å andra sidan väljer man ut vissa delar av klimateffekterna men utelämnar andra (och beslutar om mål utan att själv följa dem som jag skrev om i KT, nr 9, 2024). Jag ska ge ett exempel på sådant som utesluts i färdplanen och i debatten överlag.

Forskningsstudien från 2017, The climate change mitigation gap, publicerades två år innan den första versionen av Svenska kyrkans färdplan antogs. Här undersökte ett forskarlag vid Lunds universitet hur olika livsstilsval påverkar effektiviteten för att minska koldioxidutsläpp. Om folk i utvecklade delar av världen ändrade dessa livsstilar så skulle det ge mest effekt på klimatavtrycken, enligt studien.

I tabellen nedan anger jag några siffror som bäst förstås av experter, men kan vara upplysande för oss andra genom att illustrera proportionerna mellan olika insatser. En viktig utgångspunkt i studien är att en individs utsläpp inte får överskrida 2,1 ton per år om jordens temperaturökning ska hållas lägre än 2 grader (år 2017 var de per person och år 6,7 ton i EU, 13,5 ton i Kanada, 16,3 ton i Australien och 16,4 ton i USA). Världens befolkning totalt är i dag cirka 9 miljarder.

Det som mest engagerar folk i Svenska kyrkan är frågor om kost och resor. Dessa minskar förvisso avtrycken, men knappt inga röster hörs för ett bilfritt samhälle (ens där det är möjligt) eller barnlöshet, den kategori som har mångfalt störst ­effekt. Om man i Svenska kyrkans färdplan enbart fokuserar på åtgärder för klimatomställning så borde väl den mest angelägna satsningen vara att föda färre barn, helst inga alls. Det kommer förstås att få dramatiska konsekvenser på andra sätt, men med fokus på klimatåtgärder i nödläget är det väl rimligt? Om detta ­säger ingen något, trots att debatten är högljudd.

Kanske man som aktiv åtgärd borde dela ut kondomer efter gudstjänster och konserter? Man kunde trycka Svenska kyrkans nya logga på förpackningen med uppmaningen: Tänk på färdplanen! Eller dela ut premier till anställda som avstår från att sprida sina gener till kommande generationer?

Om man hävdar att sådant vore en ­oetisk och föga kristen åtgärd, så blir man ändå svaret skyldig: varför avstår man från den åtgärd som har starkast effekt?

Efter kyrkostyrelsens senaste sammanträde fick generalsekreteraren i uppdrag att formulera ”konkreta och uppföljningsbara delmål och handlingsplaner”. Frågan om barnbegränsning är en sådan konkret handlingsplan och generalsekreteraren bör därför uppmuntras att argumentera för eller emot denna fråga. Om fem år ska Svenska kyrkan efter eget beslut vara klimatneutral så inga aspekter borde väl lämnas obearbetade för färdplanen fram­över – om kyrkan menar allvar med att göra vad man kan.

Susanne Wigorts Yngvesson,
professor i etik, Enskilda Högskolan Stockholm