Teologisk kompetens kan missbrukas som maktmedel

Det uppstod magi. Jag befann mig i en svenskkyrklig församling för att hålla workshopar med hela arbetslaget om att nå ut som kyrka. Som många andra kämpade församlingen med en utdöende dopsed, en krasslig medlemsstruktur och en återväxt som kippar efter andan.

Det råkade sig så, att alla ”kragar” –
diakoner och präster –, musiker, pedagoger och kanslianställda hamnade i en grupp. Kyrkogårdsarbetare för sig själva i den andra. Mina fördomar fick sig en törn när den senare gruppen, den med mindre vana att uttrycka sig teologiskt om sitt dagliga arbete, gav flest verktyg för att jobba vidare med församlingens kommunikation och utåtriktade arbete.

Tydligt var, att alla förtjänar förutsättningar att uppfatta just sin utpräglade kompetens som del av ett större arbete. En svårare fråga är hur det bäst görs. Fler samtal som gör klart för den med en mer praktisk uppgift att den också har teologisk relevans?

Snarare tvärtom, tror jag.

Det sägs ganska ofta, inte sällan slentrian­mässigt och utan att definieras särskilt noggrant, att gudstjänsten är kyrkans mitt. Församlingens hjärta. Det som allt egentligen handlar om. Vad alla jobbar för, oavsett vilken uppgift i arbetslaget de har eller vilka veckodagar de tjänstgör.

Jag har varit med om att ställnings­tagandet om högmässan som absolut centrum väcker starka känslor. Att många värjer sig mot beskrivningen för att den skulle indikera att det arbete som görs annars inte värderas lika högt. Som om måndagar med den överfulla barngruppen skulle betyda mindre än söndagsgudstjänsten med några få besökare. Den som gärna jämför olika verksamheter genom att mäta deras popularitet har utan tvekan statistiken på sin sida.

Det verkar vara svårt att förmedla teologiska ideal. Därmed inte sagt att de ska tummas på. Alla kristna – församlingsanställda självklart inkluderade – är ­­kallade att göra Guds tilltal känt i världen, och församlingen till den plats där människor svarar an i bön.

Som Rowan Williams, tidigare ärkebiskop av Canterbury i Engelska kyrkan, skriver i den nätt paketerade introduktionen till kristet liv, Vara kristen (Libris, 2015): ”Den där korta stunden när vi samlas som Guds gäster vid Guds bord blir kyrkan det den är ämnad att vara: en gemenskap ­bestående av främlingar som har blivit gäster och tillsammans lyssnar till en inbjudan från Gud.”

Ett perspektiv som detta är lätt att stämma in i för många, men kan ­också väcka anstöt för en del. Jag förstår att det är så, om teologiska ideal förvanskas till kommenderande påbud i det dagliga ­arbetet.

Det finns en reell risk för maktspråk i sammanhang där en del har auktoritet och kapacitet att uttrycka sina ideal i överordnade termer. Men för att församlingen ska bli en plats, eller gudstjänsten en stund, där människor upplever att de möter Gud behövs – knepigt nog – ett större perspektiv än summan av de enskilda tjänstgörandes. Det förutsätter en kontrollförlust, att som andlig auktoritet leda en församling utan att tro sig förstå på vilket sätt de olika delarna sedan utgör en helig helhet.

En celebrant har till exempel mycket att vinna på att betrakta kyrkomusikerns professionellt genererade känslighet för stämning och rytm som nödvändiga kvaliteter för att skapa en smakfull, liturgisk gestaltning. En diakon som byter om i sakristian kanske inte ser att kyrkvaktmästaren visar ett barn med vilken knapp man tänder ljuskronorna i taket.

För att uppnå ett gemensamt mål krävs inte alls konsensus. Tvärtom behöver den mest hemtama gästen vid Guds bord också våga gå in i kyrkan som främling – mod att lita på att bitarna faller på plats om alla ges mandat att på egna premisser växa i sin uppgift.

Fanny Willman
teolog och skribent