Ge söndagen själ och skäl

Om årets kyrkomöte beslutar att det ska bli ett tematiskt kyrkomöte 2021 är presidiets förslag (2019:1) att temat då ska vara Kyrkan i det offentliga rummet. I förstone kan det tyckas välvalt. Kyrkan i offentligheten är onekligen en både aktuell och central frågeställning i vilken det finns gott om energi. Jag tycker ändå att man bör välja ett helt annat tema – Söndag eller Helg. En anledning är den nyss firade Allhelgonahelgen.

Allhelgonahelgen stryker under det utbredda behovet av paus, eftertanke, stillhet och frid. Just det som ett tema som Söndag också skulle uttrycka. Under Allhelgonahelgen besöker en dryg tredjedel av Sveriges befolkning en kyrkogård, ofta för att tända ett ljus vid en grav där någon vilar som man stått nära.

På ett par generationer har helgen kommit att bli så folklig att det är fler som besöker en grav under densamma än det är som går till en gudstjänst under julhelgen. Att välja ett tema som Söndag skulle vårda ett av kyrkans särdrag och samtidigt möta människors behov av vila.

Kanske kan Allhelgonahelgens genomslag delvis tolkas som att människor behöver ett break på tröskeln in mot höstens stora mörker. Men det går troligen djupare än så. De många kyrkogårdsbesöken kan ses ett slags motståndshandling. I en kultur där den naturliga döden i allt större utsträckning osynliggörs: döendet institutionaliseras, allt fler begravs utan någon ceremoni alls och ett ökat antal begravningar sker över urna vilket riskerar att bidra till att främmandegöra döden – blir lyktorna som tänds på gravarna uttryck för något annat: sorg och saknad, tacksamhet och stillhet, undran inför förgängelse och evighet.

Allhelgonahelgen visar på människans behov av livs- och veckorytm. Och detta i en tid när tempot ökar och vilsenhet och ohälsa breder ut sig närmast epidemiskt. Här kan kyrkan med sitt självklara fokus på Söndag påminna om alla människors behov av livs- och veckorytm. Tideböner omsluter dagen. Helgen ger veckan rytm. Kyrkoåret ramar in kalendern.

Människans förhållande till tiden är fundamentalt. Utan pauser riskerar människan att gå under. För tjugo år sedan kom fysikprofessorn Bodil Jönsson klassiska bok Tio tankar om tid, som sålt i fantastiska 650 000 exemplar. Den siffran talar ett tydligt språk. Till Svenska Dagbladet säger Jönsson att det finns en stark koppling mellan tidsuppfattning och välbefinnande: ”Tiden är naturens underbara sätt att hindra allt från att hända på en gång […] När inte längre den fysiska orken var det som satte gränserna, missade vi behovet av rytm och pauser. Och utan rytm och paus tappar vi taget om vardagen” (2019-07-07).

Kulturantroplogen Mikael Kurkiala, som du möter i detta nummer av Kyrkans Tidning, är inne på samma spår. ”När nyhetskällorna ständigt är närvarande i bröstfickan, när man alltid är kontaktbar och alltid förväntas vara det, går själen till slut i exil”, skriver Kurkiala i sin senaste bok När själen går i exil (Verbum 2019). Psykoterapeuten Johan Eriksson, som också medverkar i detta nummer av KT, menar att ”den moderna livsstilen tömmer det inre livet på innehåll” och talar om en utbredd psykofobi som är ”rädslan att blicka inåt” (Fokus 25/2019).

Att i en psykofobisk tid när själen går i exil, det inre livet töms på innehåll och människor riskerar att tappa taget om vardagen vore det läge att som kyrka samlas kring Söndag som tema.

Självklart kan människor hålla helg på andra dagar än söndagen. Tanken med att välja Söndag som tema är inte en nostalgisk önskan om att vrida klockan tillbaka till ett enhetssamhälle med helgstängda affärer och biografer. Poängerna är andra: existentiellt att hjälpa människor att få vila och rytm i livet; sociologiskt att fokusera den dag som fortfarande signalerar kyrka i vårt samhälle; teologiskt att poängtera att varje söndag är en uppståndelsedag som vittnar om det nya livet i Kristus.

Inför reformationsjubileet 2017 hörde jag ärkebiskopen vid några tillfällen tala om kyrkans målsättning som att ”ge skäl för söndagen och ge söndagen en själ”. Det är bra vision – dessutom elegant formulerad – som fångar mycket av kyrkans ärende. Om den borde vi som kyrka tala mycket mer.

JONAS EEK