Glad påsk

”Världen som nu föds på nytt pånyttföder glädjen”. Adam av S:t Victors text i psalmboken (517:1) kombinerar vårens förvandling med påskens tema. Han fortsätter med att själva jorden ”sjunger påskens psalmer”. Nog är väl 1100-talsmunkens teologiska lyrik en favorit?

När man lever på Norra halvklotet har man turen att kalenderåret samspelar med kyrkoåret. Det är en pedagogisk gåva, att när det är som allra mörkast, i midvintertid, få samlas för att fira Ljuset som föds i Betlehem; att när det är som allra vackrast, i midsommartid, få uppmärksamma naturens och skapelsens skönhet; och att som den här veckan, när kung Bore sent omsider är tvingad ned på knä, få fira Livets kung som besegrar allt mörker och all död. Påskens budskap, vetekornets lag, kan knappast bli tydligare. Natur och teologi talar samma språk. Världen är Guds egen värld.

In i den världen är kyrkan sänd med glädjen. Det är jubel och fröjd som föds på nytt i våren och påsken. Vi säger ju just det – glad påsk. Kanske låter det ytligt, ansträngt eller världsfrånvänt. Men det som avses är inte den påklistrade glädjen från den konstlade underhållningsindustrin. Inte heller det framgångsteologiska förnekandet av tillvarons djävulskap. Eller den förljugna optimismen som, försedd med skygglappar, bortser från livets mörker och utmaningar. Det handlar om den djupare glädjen.

Häromdagen blev jag uppmärksammad på en artikel om World Happiness Report (GP 20/3). Rapporten bygger på hur högt befolkningen i olika länder skattar sin egen upplevda lycka. Bland de sju länder som skattar sin glädje högst i världen återfinns Nordens samtliga länder: Finland (1), Danmark (2), Island (3), Sverige (6) och Norge (7). Det finns naturligtvis flera faktorer som förenar dessa länder. ”Socialt stöd, inkomst, hälsa, frihet, generositet och avsaknad av korruption”, exemplifierar GP.

Men det finns mer som är gemensamt. Som det faktum att det i alla Nordens länder, om än med viss variation, finns en stark folkkyrklig tradition kombinerad med en luthersk tolkning av evangeliet. Att detta teologiska arv historiskt har bidragit till att bygga ländernas välstånd är belagt. Men kanske påverkar en sådan trostolkning också den upplevda lyckan bland befolkningen?

Varje år återkommer värderingskartan från World Values Survey. Ingleharts bild med olika kultursfärer – inte alldeles olika påskägg slår det mig – där bilden Sverige alltid hamnar som en exceptionell extrem längst upp i högra hörnet. Vårt land är det mest individualistiska och sekulära av alla världens länder. Ett förhållande som många älskar att problematisera, också i denna tidning och ibland även på den här ledarsidan. Och bilden ger absolut anledning till funderingar och borde leda till diskussion och analys. Men den här påsken noterar jag att sju av åtta länder längst upp i bildens högra ”påskägg” tillhör de lyckligaste länderna i världen. Jag vet inte vad det säger, men kanske något?

I dag är kyrkans inflytande i vårt land högst begränsat. Kunskapen och erfarenheten av levande kristen tro börjar bli en bristvara. Ändå är det inte otänkbart att vår kultursfär till dels fortfarande präglas av vårt lutherska arv. Vår historia definierar och påverkar vår identitet. Än i dag.

Bilden av Martin Luther har varierat över tid. Ofta har han setts som en dysterkvist, där orden framför andra har varit plikt och synd. I dag vet vi att den bilden inte är sann. Inte minst genom tyskprofessorn Birgit Stoltz böcker har vrångbilder av reformatorn kunnat ­korrigeras. Luther var livsbejakande och ­humoristisk.

I Martin Luther, människohjärtat och Bibeln (Verbum 1994), menar Stoltz att just glädjen (Frölich) är ett nyckelord hos Luther. Djävulen är ”spiritus tristitiae” (glädjedödaren) som i allt ska bekämpas.

I bordssamtalen framträder den äldre Luther, vars gudsförhållande präglades av tillit och trygghet. Gång på gång upprepar han uppmaningen: Var glad!

En uppmaning som har sin grund i en luthersk människosyn: du är bunden, men fri; du är syndare, men rättfärdiggjord; du är dödlig, men du ska leva.

Så – Glad påsk!