Ibland bättre att andra vuxna än föräldrar pratar allvar

En kille i huvtröja sitter inlåst på sitt rum och befattar sig inte med sin omvärld. Det är frestande att tänka på en spelande ungdom på det viset. 

Men den som uppfattar spelvärlden som asocial och liten, lär tänka om efter att ha förstått att ett av Sveriges största ungdomsförbund samlar den svenska spelhobbyn. I en tid där färre engagerar sig har spelkulturförbundet Sverok över 40 000 medlemmar i över 2000 lokalföreningar. I jämförelse ter sig Svenska kyrkans unga med sina 13 500 medlemmar som en rätt blygsam skara.

Center mot våldsbejakande extremism (CVE), som lyder under myndigheten Brottsförebyggande rådet samlade till konferens förra veckan i Stockholm. På plats var poliser, tjänstepersoner inom kommuner och regioner samt företrädare från civilsamhället. Mångfalden illustrerar att arbetet mot ideologiskt motiverat våld inte är ett isolerat problem som kan hanteras av en enskild institution. 

Alla behöver jobba proaktivt. Inte minst med sådant som först kan verka främmande. 

En programpunkt på konferensen handlade om hur i synnerhet högerextrema krafter kapar spelplattformar för unga för att förpesta spelmiljön med hatiska budskap riktade mot minoriteter, skämtbilder med extremistiska kopplingar och också – i värsta fall – för att ta personlig kontakt med unga i syfte att rekrytera dem till extremistiska miljöer.

Sverok har tagit fram rapporten Extremister i gamingvärlden, finansierad av CVE. 64 procent av ungdomarna som svarat och som är mellan 12 och 20 år uppger att de sett högerextrema budskap på plattformarna. ”Det är som en öppen fritidsgård där alla kan komma in, och vara anonyma”, kommenterade Sara Hauge från Sverok rapporten. 

”Många vuxna har inga problem med att stiga upp klockan 7 en lördag för att dela ut korv på fotbollsträningen, men ­sedan går fotbollslaget hem och sätter sig och spelar och där checkar liksom vuxenvärlden ut”, konstaterade Marco Zamorano-Toth anställd på CVE, som medverkande i panelsamtalet om spelkultur, apropå vikten att nyckelpersoner i ungas vardag lär sig att förstå vilka miljöer de rör sig i på nätet. 

Barn och unga vågar sällan ta upp den hatiska nätmiljön till diskussion med sina föräldrar, av rädsla för att de då ska bli av med sina spel, även om det inte är spelen i sig som är problemet. Därför är andra vuxna viktiga.

För den som inte själv har barn, eller vistas i digitala spelmiljöer kan det låta som ett marginellt problem. Men om unga inte ges verktyg att hantera miljöerna riskerar de att de marineras i konspirationsteorier och förföriska förenklingar om hur världen styrs, och minoriteter hotar ”den rätta världsordningen” – då innebär det också ett ­vidare problem än för den enskilda individen. 

Just nu är det EU-val och flera ytterhögerpartier i Europa ser ut att växa. På många håll är det just unga som lockas av deras konspiratoriska politik. Det är knappast ett symtom på någon allmän tids­anda, utan också en konsekvens av att den typen av partier och deras anhängare gör ett idogt arbete för att sprida sina budskap online. Det som för vissa leder till partisympatier, tar sig på andra håll uttryck som ideologiskt motiverat våld. 

Och för varje radikaliserad människa finns en berättelse om ett samhälle med robusta skyddsnät, men med maskor där individer ändå faller igenom. 

Den som kommer i kontakt med utsatta behöver känna igen riskfaktorer och markörer som tyder på extremistiska sympatier, med detta arbetar Svenska kyrkan redan. 

För att nå unga digitalt finns också på flera håll initiativ i Svenska kyrkan som ”nätvandrare”, där vuxna vistas på digitala plattformar för att nå ut där unga befinner sig. 

När fler konfirmerar sig i Svenska kyrkan, inte bara av gammal hävd utan därför att kyrkan verkligen har något vettigt att komma med, har kyrkan dessutom en ypperlig chans att med rätt kunskap och verktyg rusta unga till att tänka själva i en komplex värld. 

Andra krafter är i full gång med att göra just det. Med oroväckande framgång.

Fanny Willman, ledarskribent