Kyrkostyrelsens beslut är goda nyheter

Nyhetsläget just nu är inte särskilt muntert. Minst sagt. Det är lätt att nedslås av alla rapporter om klimat, förorter, talibaner … och så vidare. Men mitt bland de dystra nyheterna finns också sådant att glädja sig åt. Två beslut av Svenska kyrkans kyrkostyrelse till exempel.

Det är Wanja Lundby-Wedin som levererar de goda nyheterna och de rör ämnen som ofta återkommer i den inomkyrkliga debatten.

Kyrkostyrelsens första lovande bedömning är att kyrkokansliet behöver bantas. För att kunna vara ett ”hållbart kansli” behöver antalet ekonomi-, personal- och kommunikationstjänster minska. Amen. Också antalet uppdrag måste reduceras och en väg är att somliga uppgifter läggs ut på stiften. Amen igen.

Det andra glädjebudet rör kyrkostyrelsens beslut om en utredning av nuvarande prästutbildning. Utifrån den utvärdering som nyligen gjorts och, får man anta, de upprepade studentrapporter om missförhållanden som framkommit, har styrelsen funnit att det finns ”en potential till förbättring”. Det är nog ett understatement, men inte mindre välkommet för det.

Kyrkokansliets storlek och förehavanden liksom utbildningsinstitutets verksamhet är, som sagt, inomkyrkliga älsklingsämnen. Frågorna rymmer gott om energi eftersom de är centrala för kyrkans strategi och framtid. Dessutom kan de blottlägga skillnader i synen på kyrkans identitet och uppdrag.

Också KT:s ledarsida har återkommande skrivit om dem. Här har föreslagits att delar av den nationella nivån med fördel kan utlokaliseras till stiften (11/9 2019). En åtgärd som skulle minska den teologiskt problematiska kyrkliga överbyggnad som kyrkokansliet utgör, men också ersätta den geografiska koncentrationen till Mälardalen med fler perspektiv och traditioner. Vidare ifrågasattes på denna sida, så sent som i vintras (20/1 2021), det kloka i att ha en gemensam utbildning för kyrkans olika profiler. Utbildningsinstitutets utvecklings- och förbättringsarbetet behöver fortsätta, inte minst då en stor andel av präststudenterna är missnöjda med sin utbildning.

Att kyrkostyrelsen nu adresserar dessa frågor är därför lovvärt. Hoppas man vågar tänka utanför de vanliga boxarna. För kanske de två frågorna delvis hör samman: ett sätt att minska kyrkokansliets storlek kan vara att lyfta ut utbildningsinstitutet från detsamma.

Det verkar visserligen kyrkostyrelsen inte tycka. När Lundby-Wedin pekar på vilka uppgifter som inte kan tas bort från kyrkokansliet nämner hon, bland andra, kyrkans utbildningsinstitut. Men är det så självklart?

Är det klokt att organisatoriskt knyta utbildningen till kyrkans nationella nivå? Är det bästa att utbildningens arbete styrs av en politiskt tillsatt kyrkostyrelse och leds via en ledningsgrupp bestående av tjänstemän på kansliet?

Kyrkans nationella nivå och kyrkokansliet fyller i första hand administrativa och kamerala funktioner. Men kyrkans profilutbildningar är något helt annat. Här behöver fackkunskap stå i centrum, samtidigt som närheten till lokala pastorala sammanhang i allt värnas. Och nog borde biskoparna ha större inflytande över utbildningen av präster, som ju innehar kyrkans läroämbete.

Kanske kunde ansvaret för prästutbildningen ligga på en stiftsbiskop i en stiftsstad med ett universitet där en gedigen teologisk utbildning ges. Eller så kunde prästutbildningen, som förr, bedrivas i ett självständigt institut där en rektor som tjänsteman svarar mot skolstyrelse, tillsatt av kyrkomötet med en biskop som ordförande. Det borde inte vara ett självändamål att knyta prästutbildningen till kyrkans nationella nivå. Tvärtom finns ett gyllene läge att slå två flugor i en smäll.