Demokrati behöver religion

Den tyska sociologen och filosofen ­Hartmut Rosa är i ropet just nu och nämns i olika sammanhang. Förmodligen beror det på att han så tydligt lyckas sätta fingret på vår tids stora dilemma – det som gör att så många människor mår dåligt, trots att vi materiellt sett aldrig har haft det bättre än nu.

Tillsammans med sin tidiga föregångare Max Weber konstaterar han att män­niskor i det förmoderna samhället till­godosåg sina behov för att överleva, men inte så mycket mer. I dag är förutsättningarna annorlunda. Medan våra närmaste för­fäder och -mödrar kunde hoppas att deras barn skulle få det bättre än de själva, kan föräldrar i dag känna oro för att deras barn i stället ska få en lägre levnadsstandard.

Hartmut Rosa menar att det beror på att vi i dagens samhälle har skapat strukturer som gör att vi hela tiden måste bli snabbare, billigare, mer innovativa, produktiva, först med det senaste och med de bästa produktionsmetoderna för att kunna fortsätta att hålla åtminstone samma nivå som i dag. Och det tär på våra resurser, både när det gäller miljön och vårt eget fysiska och psykiska välmående. I hans ögon ­lever vi därför i ett självdestruktivt accelerationssamhälle, ett rasande stillestånd.

Det gör i sin tur att vårt förhållande till omvärlden blir mer aggressivt, inte minst i såväl traditionella och sociala medier som i politiken. Meningsmotståndare blir inte längre i första hand några att diskutera med, utan fiender. Att bränna någons heliga bok blir, i vårt eget land, till synes viktigare än att ta sig tid att försöka förstå vad den betyder för någon annan. Då fungerar inte demokratin längre, trots allt tal om att det sker i yttrandefrihetens namn.

För Hartmut Rosa ligger botemedlet i det han kallar resonans, ett begrepp som han först beskrev 2016. I korthet handlar det just om att vara lyhörd för sin omgivning, att lyssna, låta sig beröras och förändras, utan att kunna kontrollera det som händer. Resonansen behöver dock inte bara finnas i sidled genom kärlek, vänskap och demokrati, utan också på höjden: till världsalltet och det yttersta varat.

Hartmut Rosa medverkade förra året vid stiftsmottagningen i Würtzburg med ett föredrag, som sedan gavs ut i bokform – först på tyska och i år också på danska. Han konstaterar där att demokrati må vara vår tids gemensamma trosbekännelse, men att den kräver just resonans för att fungera.

Och det något överraskande, kanske också för Hartmut Rosa själv, som inte beskriver sig som troende, är att han menar att ­demokratin behöver religionen för att kunna få denna resonans. Där finns ett löfte om att vår existens som människor inte bygger på ett tyst, kallt, fientligt och likgiltigt universum, utan på ett svarsförhållande. Där finns traditioner, sånger, gester, praktiker och rum, där vi kan öva oss i resonans. Han menar till och med att det är en väsentlig poäng att kyrkan inte i första hand står för innovation och tillväxt, utan i stället kan vara en förankrad motvikt.

Men Hartmut Rosa ser också, precis som säkert många av oss, att vi i dag kanske inte har självförtroende nog att våga tro det om vår egen kyrka. Hans budskap till sina åhörare den gången och kanske också till oss här och nu är därför att våga tro att vi har ett stort och viktigt bidrag att ge i vår samtid.

Jonas Lindberg