Kyrkan i en tid då böcker brinner

Sommaren 2023 har kristna, ­judar men framför allt mus­limer fått stå i skottgluggen då olika individer och aktörer tänjt ­yttrandefriheten till dess gränser. Aktörer med olika bakgrund har i viljan att manifestera och såra valt att försöka eller till och med bränt skrifter som för många är heliga. När dessa rader skrivs är ­reaktionerna i länder med stor muslimsk ­befolkning som allra hårdast. En svensk ambassad är skadad, demonstrationer mot Sverige sker, religiösa och politiska aktörer genomför kraftfulla markeringar. Politiker, debattörer och jurister debatterar flitigt om det är rätt av myndighet­erna att ge tillstånd att bränna ­religiösa skrifter. Frågan ställs var yttrandefrihetens gränser går och vilka konsekvenser för nationell säkerhet Sverige är redo att acceptera.

Här finns få om ens några ­givna svar. För även om yttrande­friheten, i likhet med andra rättigheter, har sina begränsningar är det en snårig balansgång. Det är ett politiskt hantverk att landa rätt då grundläggande rättigheter ska balanseras mot varandra.

I allt detta är det värt för Svenska kyrkan, dess ­aktiva, förtroendevalda, vigda och ­anställda att fråga sig följande: Vad kan kyrkan göra i en tid då böcker brinner?

För även om de flesta av oss tar avstånd från brännandet av böcker måste vi som samhälle och i synnerhet kyrka ställa frågan varför detta sker.

Det finns alltid de som agerar i syfte att dra uppmärksam­heten till sig. Exempel på detta syntes under sommaren då brännandet av koranen blev ett debatt- och påverkansmedel i frågan om eventuellt svenskt Nato-medlemskap. ­Samtidigt visar brännandet av heliga skrifter och debatten runt frågan på kännbara sprickor i samhället. Vad driver människor att ensamma och i grupp fyllas av sådant inre raseri att man frivilligt vill skända det andra håller för heligt? Här finns utmaningar som politik och stat inte ensamma kan lösa. I stället krävs att samhällets olika grenar agerar.

Kyrkans företrädare bör fortsätta sitt avståndstagande från brännandet av Koranen och andra heliga skrifter. Samtidigt har myntet alltid två sidor. För kyrkan tar detta sig uttryck i att församlingarna täcker hela landet och att dess kyrkportar står öppna för alla, även bokbrännare. Självklart ska kyrkan varken sanktionera eller acceptera handlingar vilka resulterar i att sprickan mellan män­niskor växer sig större. Sam­tidigt är kyrkan en av få platser där mänsklig förtvivlan kan tillåtas komma till uttryck. Var om inte i kyrkan ska bokbrännaren tillåtas öppna sig, få ge uttryck för känslor av hot och marginalisering, få brottas med misstron och mötas av viljan till förlåt­else?

Även när den politiska stormen kring koranbränningarna lagt sig kommer såren i samhället vara kvar. Dessa sår kommer inte att läka av sig själv och risken finns att de växer sig större och djupare om inget görs. Här kan kyrkan, genom det uppdrag som Gud givit den, bidra till läkningsprocessen genom att lyssna både till de sårade och dem som sårar. Detta genom att fortsätta det vardagliga församlingsarbetet med den grundläggande uppgiften som grund och påminna ett sårat land om att mellanmänskliga relationer kräver förlåtelse. En förlåtelse som kyrkan kan ge både tid och utrymme för.

Simon Sjögren