Försäljning av kyrka väcker frågor – och minnen

Svenska kyrkan i Umeå behöver spara pengar. Därför säljer man Böleängskyrkan. I försäljningsprocessen har församlingen bestämt att inte sälja till Islamiska föreningen. Ett beslut som väckt reaktioner. Utan att ha närmare kunskap om Islamiska föreningen i Umeå eller åsikter om att köparen blev den lokala Ica-affären kan man ändå konstatera två saker.

Försäljning av kyrkor väcker känslor, kanske alldeles särskilt när muslimska grupper på något sätt är inblandade. Kyrkoherde Lena Fagéus säger till Kyrkans tidning: ”Jag förstår att många är upprörda över det här beslutet. Men jag tror att ännu fler hade blivit upprörda om vi valt att sälja till Islamiska föreningen”. Den här nyheten har också genererat flera reaktioner och kommentarer på Kyrkans Tidnings Facebook-sida.

Vidare kan man slå fast det angelägna i att kyrkans företrädare på olika nivåer funderar över hur man själv skulle resonera och agera i en liknande situation, både praktiskt och principiellt. Hur ser vi i vår församling på en eventuell avyttring av våra lokaler? Vilka hänsyn bör tas och vilka nya verksamheter är önskvärda eller olämpliga? I ett sådant tankearbete finns andra exempel att lära av eller förskräckas ifrån – för det är ju inte första gången den här frågan är uppe.

Man kan lära av det misslyckande som skedde i Göteborg 2011 när Hammarkullens kyrka skulle säljas. Det var en försäljningsprocess som kom att bli infekterad. Bland flera tänkbara köpare fanns Eritreanska ortodoxa kyrkan. Den kunde lägga ett bud på 3,5 miljoner kronor, vilket var relativt nära den estimering av byggnadens värde som hade gjorts. Det fanns
också ett högre bud från föreningen Islamiska skolan som ville driva förskola i
lokalen. Föreningen drev Römosseskolan – en skola som redan då hade kritiserats av Skolinspektionen och som fortsatt har fått flera anmärkningar genom åren.

Kyrkans förtroendevalda var splittrade, också inom de olika nomineringsgrupperna. Vissa ansåg att högsta budet skulle gälla, medan några ville ta andra slags hänsyn. En grupp var dock helt enig. Stadens kyrkoherdekollegium var överens om att det behövdes en fortsatt kristen närvaro i Hammarkullen och ville dessutom underlätta för systerkyrkor att finna lokaler att fira gudstjänst i. Denna grupp förordade alltså en försäljning till eritreanerna.

Efter en jämn omröstning beslutade Kyrkonämnden ändå att kyrkan skulle
säljas till högsta budet och föreningen Islamiska skolan tog över kyrkan. Enligt uppgift är Hammarkullens kyrka i dag moské och eritreanerna i Göteborg saknar fortfarande en egen gudstjänstlokal. Bedömare gör gällande att det som verkade bra för ekonomin blev förödande för ekumeniken. Svenska kyrkans renommé och anseende skadades genom på bristen på ansvar för medkristna i ett utsatt område.

Det finns i sådana här frågor dessutom en fara i att bli kortsiktig och inomkyrklig. När Hammarkullens kyrka såldes kommenterade kyrkonämndens ordförande det faktum att Römosseskolan klandrats av Skolinspektionen med att det inte är kyrkans sak att bedöma hur skolor ska drivas. Ett snävt inomkyrkligt uttalande som redan då måste ha uppfattats som
anmärkningsvärt.

Varje fall är unikt och det är svårt att göra jämförelser mellan olika tider och platser. Enligt uppgift finns i fallet med Böleängskyrkan till exempel inte någon kristen grupp bland budgivarna. Likafullt är vissa saker gemensamma i sådana här processer. En självklar skyldighet rör medlemmarnas pengar; det är viktigt att agera ekonomiskt ansvarsfullt och professionellt vid avyttring av kyrkans lokaler. Men lika självklart är att det också finns andra hänsyn att ta. Kyrkans byggnader representerar inte bara monetära värden utan också symboliska och relationella. Dessutom kan det finnas sociala och ekumeniska skäl att inte bara tänka på ekonomi.

Jonas Eek