Glädjen är något att ta fasta på, särskilt i början på ett nytt år

I början av hösten fick jag den danska biskopen Marianne Gaardens bok The third room of preaching. A new empirical approach (2021). Jag läste och blev upprymd. Dels över ämnet: empirisk och tillämpbar praktisk teologi hör inte till vanligheterna. Dels blev jag belåten över att boken var utgiven inom Svenska kyrkans forskningsserie: just sådant här ska kyrkan bistå med att publicera. Slutligen var jag glad över innehållet: en bra bok av en medveten forskare i ett angeläget ämne.

Glädjen är något att ta fasta på. ­Alldeles särskilt i början på ett nytt år. Och i synnerhet eftersom ämnet
– kyrkans predikan – står inför stora ­utmaningar.

Det är känt från tidigare undersökningar att förkunnelsen ofta har svårt att landa i människors liv. Inte minst gäller detta förhållande unga människor.

Studier, som till exempel Att leda är att växa. Unga konfirmandledare i Härnösands stift (Härnösands stift 2017), visar att väldigt få konfirmander och unga ledare upplever predikan som intressant att lyssna på. Och andra studier indikerar att när det kommer till gudstjänstupplevelse skiljer sig ungdomar inte särskilt mycket från sina föräldrar.

Det är därför ingen särskilt djärv slutsats att kyrkans förkunnelse på många håll befinner sig i kris.

I dagens KT skriver jag en längre essä om Gaardens bok om predikan på Kultur och Teologisidorna. Här vill jag kort utveckla ett av hennes huvudresultat, som jag finner angeläget för fler än bara kyrkans förkunnare.

Det är känt från tidigare undersökningar att förkunnelsen ofta har svårt att landa i människors liv. Inte minst gäller detta förhållande unga människor. 

Gaarden menar att predikans innehåll är underordnat predikantens person. Att vara en god förkunnare är, i sin tur, att vara autentiskt. Att vara äkta, trovärdig och grundad. En strävan efter att vara mer autentisk borde vara en ambition att ta med in i det nya året. Och alltså inte bara för kyrkans predikanter, utan för alla som ser sig som en del av kyrkan.

När Gaarden ska fylla begreppet autencitet med innehåll landar hon i vikten av mod.

Modet att inte uppträda och spela en roll.

Modet att våga tro.

Modet att vara trogen sin tro och sina ­tvivel.

Modet att vara sig själv: sårbar, svag och osäker.

Modet att tjäna och dela sitt eget möte med evangeliet.

Nog kan sådant mod vara ett nyårslöfte att be om och sträva efter inför 2023.

Så – gott och modigt nytt år!