Praktisk teologi i realtid

Många längtar efter att läsa om – eller för all del skriva om – något annat än corona. Samtidigt känns sådant som inte har med nuläget att göra jämförelsevis irrelevant. Därmed är det mesta av vad de flesta gör, tar del av och pratar om coronarelaterat, trots allt. Det finns inte plats för annat. Dessutom föder situationen behov av att formulera sig.

I den kris som är blir mycket teoretisk teologi plötsligt praktisk. Det aktuella läget gör att nya frågor ställs. Eller snarare – gamla frågor ställs utifrån nya positioner och perspektiv. Det tidigare okända blir känt, när lidandet och utsattheten kommer närmare och avståendet och avstånden ges ansikten. I realtid förvandlas kognitiv teologi till levd erfarenhet.

Som ett tecken på det strömmar coronarelaterade texter in till KT: läsarreaktioner, debattartiklar, teologiska essäer och personliga krönikor. Dessa visar att samtalet och reflektionen pågår. Tonen är konstruktiv och invändningarna ofta sakliga de gånger man går i klinch. Det är som om vi prövar oss fram. Tillsammans.

Bland annat har, i takt med kyrkans förändrade gudstjänstliv, en fördjupad diskussion om nattvarden kommit i dagen. Det nya läget har aktualiserat frågor om förändrad praxis. Vinterns samtal utifrån biskopsbrevet Fira nattvard har fortsatt med en högre grad av konkretion, vilket har varit spännande att följa.

Nu har biskopsmötet tagit fram en vägledning som slår fast att nattvard inte ska firas på distans. ”Dop och nattvard hör samman – och vi kan vila i vårt dop”, förklarar Cristina Grenholm till KT.

I ett samtal med biskop emeritus Carl Axel Aurelius om nattvardsfirande i coronatid är han på samma linje. Samma evangelium delas ut i ord och sakrament. ”Ett av nattvardens stora bidrag är pedagogiken – att det uttryckligen sägs att evangeliet är utgivet och utgjutet för mig. Det kan vi människor annars ha svårt att tro”, menar Aurelius.

Därmed för han in resonemanget på förkunnelsens roll: ”Nu gäller det – när corona omöjliggör nattvardsfirande – att förkunnelsen verkligen förmedlar evangelium så att det kan tas emot av den enskilde.” Den stora frågan – hur det står till med kyrkans förkunnelse – blir alltså än mer akut när pandemin omöjliggör att vi samlas till nattvard.

I en anmälan av den aktuella boken Den som hör er, han hör mig: perspektiv på kyrkans förkunnelse (red. Markus Hagberg, Artos 2019), berör Sven-Erik Brodd farhågan att dagens präster – dignandes under diverse produktivitetskrav och ansvar – läser för lite teologi och därmed har svårt att förbereda förkunnelsen.

”Om 1686 års kyrkolag föreskrev att prästerna skulle avsätta en dag i veckan åt studier [saknas detta helt] i avtal som skrivs i en tid där vi vet att lärande är utvecklande och positivt påverkar kvaliteten i arbetet” (SPT 7/2020). Detta är märkligt och dessutom en förödande utveckling. Inte bara för förkunnelsen, utan också för prästernas eget trosliv och andliga utveckling.

Kanske vore den allra bäst investerade tiden, nu när delar av kyrkans verksamhet ställs in, att prästerna gav sig själva tid att teologiskt fördjupa sig och förbereda sin förkunnelse. I kristid och i nattvardens frånvaro – hur förmedlas evangelium som färdkost åt den döpte längs trons väg?

Och kanske gäller den reflektionen inte bara prästerna, utan också biskoparna. ”När får vi ett biskopsbrev om predikan som diskuteras lika intensivt som det om nattvarden”, undrar Anders Kristoffersson i förra veckans KT.

Frågan är befogad, dels i en luthersk kyrka med höga anspråk på förkunnelsen. Och dels utifrån pandemins förmåga att väcka gamla frågor utifrån nya erfarenheter och perspektiv.

Vi prövar oss fram. Praktiskt teologiskt. Tillsammans. I realtid.