Hög tid att förändringen i konfirmationen slår igenom

Förra veckan (29/4) disputerade prästen Karin Rubenson på en avhandling om barns plats i kyrkans gudstjänst. Studien, som har fått namnet Karnevalesk gudstjänst, handlar om barns erfarenheter av och förhållningssätt till de gudstjänster som de deltar i.

Sådana ämnen är välkomna. Dels eftersom upplevelser av kyrkans gudstjänst är relativt outforskade. Dels
eftersom barnperspektiv ibland riskerar att stanna vid läpparnas bekännelse utan djupare förankring.

Ta till exempel detta med konfirmationsgudstjänsten i nuvarande kyrkohandbok. (Ett exempel som inte tas upp i Rubensons bok.)

När nuvarande kyrkohandbok togs i bruk hade den genomgått flera remissrundor och förslaget hade föregåtts av en barnkonsekvensanalys. En iögonfallande förändring gentemot tidigare handböcker rörde konfirmationsgudstjänsten. Det moment som i 1942 års handbok hette ”förhör” hade i 1986 års handbok ersatts med ”redovisning”. I handboken som antogs 2018 hade detta moment i stället fått beteckningen ”predikan”.

Förändringen var lika välkommen som välmotiverad. Utvecklingen speglade ett barnperspektiv på riktigt.

En önskan att fira gudstjänst tillsammans med konfirmanderna, snarare än att konfirmanderna gjorde något för oss andra. Konfirmandernas bidrag gick från att visa upp sig för församlingen, antingen som en del av undervisningen (förhör)
eller som ett slags revyuppträdande (redovisning), till att bli en naturlig del av gudstjänsten (predikan). Den huvudsakliga förkunnelsen i konfirmationsgudstjänsten skulle utgöras av konfirmandernas predikan om sin tro, sina tvivel och sin tid som konfirmander.

Däremot kan man undra hur djup­gående denna förändring faktiskt har blivit bland kyrkans medarbetare och beslutsfattare.

I kyrkoordningen står nämligen fortfarande att konfirmationen ”ska innefatta dopundervisning, deltagande i församlingens gudstjänstliv samt en konfirmationsgudstjänst med redovisning, trosbekännelse, bön med handpåläggning och sändning (22 kap §1, min kursivering).

Trots att momentet ”redovisning” saknas i handboken och ersatts med ”predikan”. Denna konsekvensändring har inte uppmärksammats och genomförts i kyrko­ordningen.

Det rör sig naturligtvis om en lapsus som är enkelt åtgärdad. Å andra sidan är det i dagarna tre år sedan kyrkohandboken antogs och risken är att misstaget berättar något större.

För det verkligt förvånande är att ingen verkar ha noterat det hela i samband med revisionen av Svenska kyrkans konfirmandriktlinjer. Under hösten har landets domkapitel antagit de nya riktlinjerna.

I dessa återges hela paragrafen från kyrkoordningen, inklusive ordet ”redovisning” (sidan 13). Detta verkar ha undgått alla. Men skulle man vara strikt skulle alltså en konfirmationsgudstjänst i Svenska kyrkan, för att följa kyrkoordning och konfirmandriktlinjer, inte kunna firas utifrån nu gällande kyrkohandbok.

Samtidigt förutsätter de nyantagna riktlinjerna just att konfirmationsgudstjänsten ”ska ske enligt gällande kyrkohandbok” (sidan 11).

Också det här är förstås olycksfall i arbetet. Men det är märkligt att ingen har noterat det. Alldeles särskilt då så många varit involverade i processen med de nya riktlinjerna, däribland alla stiftens konfirmandkonsulenter. Det är illavarslande och talar för att gudstjänstens plats i kyrkans lärande och undervisning ännu är långt ifrån självklar.

En slutsats i Karin Rubensons doktorsavhandling är att barns lärande och undervisning hänger samman ”med ökade möjligheter till aktörskap” i gudstjänsten (sidan 232).

När konfirmander bemyndigas att predika på sin egen konfirmation är det ett uttryck för ett sådant aktörskap. Nu är det hög tid att den förändringen slår igenom.

Jonas Eek