I Taizé illustreras det självklara – vi är olika

I helgen åker biskoparna på gemensam retreat. Nyheten kom att påminna mig om en berättelse från en liknande övning. Den ligger många år bakåt i tiden. Svenska kyrkans biskopsmöte hade samlats till tyst retreat i ett av våra grannländer. En biskop från ett av de nordligare stiften var dock påtagligt pratsam under vistelsen. Framåt mitten av veckan hintade till slut någon av kollegorna, att ”kanske är det ändå läge för lite tystnad, vi är ju ändå på retreat”. Svaret kom blixtsnabbt: ”Att vara biskop hemma i mitt stift är en enda lång retreat.”

Jag vet inte om historien är sann. Men jag tror faktiskt det. Hur som helst borde den vara autentisk. Det är härligt med det uppenbart humoristiska. Det är uppfriskande med en snacksalig biskop som önskar dela och dela med sig. Och det är ­rörande med vittnesbördet att det ibland blir tyst och ensamt på den typen av tjänster.

Utöver det lär oss berättelsen också ­något fundamentalt om människors olikheter. Även biskopar är olika. För någon är en tyst retreat exakt vad man önskar och behöver. Någon annan längtar efter motsatsen. Och en tredje söker efter något mitt emellan.

Allas våra olikheter aktualiseras också i biskoparnas resmål – Taizé.

Biskopsretreaten fick mig nämligen också att damma av min gamla doktorsavhandling. Den handlar om pilgrimer till Taizé. I bakgrunden till den studien fanns frågan vad det är som lockar i Taizé. Då – i slutet av 1990-talet – tycktes alla uppskatta Taizé. Människor från vitt skilda traditioner och sammanhang reste dit och fann, trots sina olikheter på hemmaplan, andlig fördjupning. Det var intressant och värt att undersöka.

Ofta kommer avhandlingar fram till mer eller mindre självklara slutsatser. ­Någon kan till och med hävda att de ibland slår in öppna dörrar. I det här fallet visade det sig – naturligtvis – att alla inte alls uppskattade Taizé. I stället fanns åtminstone tre olika reaktioner bland pilgrimerna: de som förändrades positivt i andligt avseende, de som förändrades negativt och de som inte verkade förändras alls. Kort sagt: one size does not fit all.

Självklar eller inte utmanas kyrkan ­likafullt av en sådan slutsats. Ofta ­arbetar vi annars utifrån en tanke på att om vi bara gör si, så händer så. Om vi bara spelar psalmerna på piano, predikar kortare och är många som praktiskt deltar, så ­kommer alla att uppskatta gudstjänsten. Men så enkelt är det aldrig. Någon älskar pianot, medan en annan saknar orgeln. En del går igång på att ha en egen uppgift, andra uppskattar kravlösheten i att bara få sitta i bänken.

Till och med i väldigt homogena grupper ryms olikheter. I Taizéstudien undersöktes exempelvis ett prostmöte från ett svenskkyrkligt stift som besökte klostret. Till det yttre fanns flera likheter avseende ålder, kyrklig praktik och arbetssituation. Men i upplevelsen av Taizé skilde de sig åt. Som helhet var gruppen mycket nöjd. Men en av prostarna avvek påtagligt från det mönstret (lite som den talträngde biskopen alltså). I de öppna enkätsvaren från denne fanns formuleringar i stil med att ”den lekamliga torftigheten i Taizé omöjliggör alla former av andliga utveckling”. Prosten illustrerade att ­människors ­olikheter också slår igenom vad gäller ­spiritualitet och andlighet.

Med detta sagt tillönskas våra biskopar en god retreat, i tystnaden och i pauserna däremellan. Och lite nyfiken är man på om någon av dem tar den avvikandes roll och, i så fall, vem?