Kyrkan kan lära av kulturen

Sedan en tid tillbaka har jag och några goda vänner en bokklubb. Bortsett från det socialt trevliga i att träffas och samtala, är det bra med strukturer för att hålla igång läsningen av skönlitteratur. Man läser så mycket annat under en dag – eller mer ärligt: jag scrollar, swipar och skummar så mycket under dagarna – att tiden rinner iväg och ytterligare läsning inte alltid står överst på listan när tillfälle ges. Då kan strukturer och deadlines hjälpa till.

Det är utvecklande med skönlitteratur, både böckerna i sig själva och samtalen om dem. Precis som annan konst och kultur är litteraturen ett språk som kan öppna dörrar till andra och andras världar. ”Den som saknar kunskap och verktyg för att kunna dechiffrera det språket riskerar att brista i sin förståelse av samhället”. Det menar Lars Strannegård, rektor på Handelshögskolan i Stockholm. Hans bok Kunskap som känns: en lovsång till att lära sig något nytt (Mondial 2021) är en bok om bildning och om vidgade vyer. Både hjärtats och hjärnans kunskap behövs som fundament i det demokratiska samhällsbygget. Och för att uppöva enskilda människors empati.

Strannegård har profilerat sig bland annat genom att satsa stort på konst och kultur på Handelshögskolan. Han menar att konst ofta bär på kraften att träna människors empati. Samtidskonsten tolkar och gestaltar vår tid. Kulturyttringar ”bjuder in till tankar om hur livet kan te sig för någon annan, och den kan få en att tänka på ett annorlunda sätt. Ju fler diskussioner som förs, och ju mer människor reflekterar över saker de exponeras för, desto högre är sannolikheten att de blir bättre beslutsfattare”, skriver Strannegård.

Dessutom kan konsten vara viktig för människors förståelse av sig själva. Inte minst som ”intellektuellt klipulver” genom att ”sätta igång debatter och diskussioner som får folk att tänka och bli stimulerade”.

För kyrkans vidkommande finns det mycket att hämta i Strannegårds tankar. Som människor och kristna är samtidskonsten vägar till ökad förståelse av samhället, varandra och oss själva. Men också som organisation kan kyrkan lära av Strannegårds resonemang.

Han menar att konsten är ett unikt kommunikationsmedel då den inte levererar färdiga teser, åsikter eller ståndpunkter. Här påminner den faktiskt om kyrkan. Inte heller kyrkan är, i första hand, en samling dogmer eller åsikter, utan kyrkan gestaltar, tolkar och traderar erfarenheter. Att dessa sedan kan kläs i teser och uttryckas i ståndpunkter är en sak. I huvudsak är kyrkan en gemenskap kring tro och erfarenhet, inte kring åsikter. Det behöver komma fram i kyrkans kommunikation och tonalitet.

Dessutom är det intressant att läsa Strannegårds tankar om egenvärde och redskap. ”Konsten har sitt absoluta egenvärde, men det säger jag samtidigt som jag tycker att den kan användas som ett redskap för att skapa bättre utbildning. Utan att löpa risk för orwellskt dubbeltänk går det faktiskt att hävda att konsten ska finnas till för sin egen skull, samtidigt som man också erkänner dess betydelse som instrument för reflektion, självkännedom och känsloproduktion. Konsten är ett mål i sig själv, och samtidigt ett medel för något annat”. Detta resonemang är i hög grad överförbart till kyrkan. Som verktyg och redskap är kyrkan ett medel, men den gemenskap som kyrkan gestaltar och berättar om är ett mål i sig. Kyrkan kan därför, precis som konsten, beskrivas som ett slags ”olja i ett maskineri”.

I samarbete med Ersta kulturscen i Stockholm anordnar KT i dag – torsdag den 28 oktober – ett lunchsamtal mellan undertecknad och Lars Strannegård. Jag ser fram emot möjligheten att i Ersta kyrka tala vidare om hans bok och erfarenheter.

Dessutom närmar sig en ny träff med bokklubben. Till dess ska vi ha läst Knausgårds Morgonstjärnan. Och stalltipset är att nästa bok blir något av Abdulrazak Gurnah. Äntligen!

Dessutom kan konsten vara viktig för människors förståelse av sig själva. Inte minst som ”intellektuellt klipulver” genom att ”sätta igång debatter och diskussioner som får folk att tänka och bli stimulerade”.

För kyrkans vidkommande finns det mycket att hämta i Strannegårds tankar. Som människor och kristna är samtidskonsten vägar till ökad förståelse av samhället, varandra och oss själva. Men också som organisation kan kyrkan lära av Strannegårds resonemang.

Han menar att konsten är ett unikt kommunikationsmedel då den inte levererar färdiga teser, åsikter eller ståndpunkter. Här påminner den faktiskt om kyrkan. Inte heller kyrkan är, i första hand, en samling dogmer eller åsikter, utan kyrkan gestaltar, tolkar och traderar erfarenheter. Att dessa sedan kan kläs i teser och uttryckas i ståndpunkter är en sak. I huvudsak är kyrkan en gemenskap kring tro och erfarenhet, inte kring åsikter. Det behöver komma fram i kyrkans kommunikation och tonalitet.

Dessutom är det intressant att läsa Strannegårds tankar om egenvärde och redskap. ”Konsten har sitt absoluta egenvärde, men det säger jag samtidigt som jag tycker att den kan användas som ett redskap för att skapa bättre utbildning. Utan att löpa risk för orwellskt dubbeltänk går det faktiskt att hävda att konsten ska finnas till för sin egen skull, samtidigt som man också erkänner dess betydelse som instrument för reflektion, självkännedom och känsloproduktion. Konsten är ett mål i sig själv, och samtidigt ett medel för något annat”. Detta resonemang är i hög grad överförbart till kyrkan. Som verktyg och redskap är kyrkan ett medel, men den gemenskap som kyrkan gestaltar och berättar om är ett mål i sig. Kyrkan kan därför, precis som konsten, beskrivas som ett slags ”olja i ett maskineri”.

I samarbete med Ersta kulturscen i Stockholm anordnar KT i dag – torsdag den 28 oktober – ett lunchsamtal mellan undertecknad och Lars Strannegård. Jag ser fram emot möjligheten att i Ersta kyrka tala vidare om hans bok och erfarenheter.

Dessutom närmar sig en ny träff med bokklubben. Till dess ska vi ha läst Knausgårds Morgonstjärnan. Och stalltipset är att nästa bok blir något av Abdulrazak Gurnah. Äntligen!