Se inte ned på kulturkristna – de är en tillgång

Kulturkristna, de som inte tror på Gud, men på kristna värderingar och det kristna kulturarvet, är de en tillgång? Är kulturkristendomen en god sak?

Lågkyrkligheten och högkyrkligheten har traditionellt sett ned på den, folkkyrkligheten säger ingenting om den. Frikyrkligheten har hävdat idealet om en personlig Jesusbekännelse och en ren församling. Högkyrkligheten har betonat en levande gudstjänstfirande församling samlad kring sakramenten. Folkkyrkligheten har betonat den förekommande nåden, nådeserbjudandet. Men tiger om kulturen.

Men många inom Svenska kyrkan är inte bekväma med dessa föreställningar och vill inte vara det heller. Men de tillhör ändå Svenska kyrkan. Varför det?

Det finns många motiv till det. Ett viktigt är att Svenska kyrkan är som alla andra kyrkor en hybrid – en korsbefruktning av apostlarnas Jesusrörelse och de olika miljöer den verkat och skapat i. När kyrkan kom till Sverige var det i två olika former en tysk och en engelsk medeltida internationell katolicism, och lite ortodoxi på Gotland. Kyrkan var en mix redan när den kom hit och internationell och nationell korsbefruktning har fortsatt sen dess. Tidigt samverkade kyrkan i symbios med det allmänna både i riksrådet och ståndsriksdagen nationellt, genom biskopsstyret regionalt och i sockenstyrelsen lokalt.

Kyrkan firade livets högtider och formade kyrkoåret med dess kalender, präglade och vakade över moral och rätt, byggde kyrkor och prästgårdar, brukade jord och skog, skapade konst och musik, danade språket och undervisade, skötte fattigvården och folkbokföringen, begravningsväsendet och kyrkogårdarna, samt hade en internationell struktur, men blev ändå ett band som höll samman Sverige.

Mycket av detta är fortfarande ett levande kulturarv som bildat en kulturkristendom, som kyrkan förmedlat genom historien. Kyrkan är en mycket gammal traditionsbärare, som också fortsätter att skapa. Med rätta har ännu mer övertagits av det allmänna, när folket blivit mer bildade genom kyrkans undervisning och mindre fattiga genom kyrkans arbetsmoral, då kunde folket göra stat och kommun starkare.

Statens och Svenska kyrkans samhällskontrakt sades upp i ömsesidigt samförstånd år 2000. Religionsfrihetsprincipen fordrade en ny ordning och har gjort dem till olika samhällsaktörer: staten ska var religiöst neutral i vårt pluralistiska samhälle. I Sverige med en positiv opartiskhet genom att stödja religiösa organisationer. Svenska kyrkan har som andra kyrkor blivit ett nytt slags rättssubjekt: ett trossamfund, inte en halvstatlig myndighet.

Människovärdet med demokratin har ersatt kyrkan som samhällets sammanhållande band. Fast separerade, så förenas stat och kristenhet genom den gemensamma värdegrunden i människovärdet med de mänskliga rättigheterna och demokratin, även om de har olika motiv.

Kristenheten hävdar människovärde med Bibelns tanke om människan som Guds avbild och myndiga medarbetare. Staten är trogen sin karaktär och hävdar människovärdet och demokratin, men är neutral i idémotiveringen. Svenska kyrkan är förvisso ett trossamfund, men hon har också genom seklernas skilda miljöer byggt upp ett ojämförligt kulturarv, som en följd av sin mission att nå andra än sig själv. Hon har utvecklat en kulturinstitution med rötter som går flera tusen år tillbaka i tiden. Kyrkan har blivit en unik traditionsbärare.

De som tillhör kyrkan för traditionernas och traditionsarvens skull är en viktig tillgång. De är olika de också. Men vi bekännelsekristna ska inte se ned på dem. Kyrkan är både en bekännelsegemenskap och en kulturgemenskap. Vissa delar inte bekännelsen men delar kulturen. Som vissa delar jag både bekännelsen och kulturen, så jag kallar mig kristen humanist. Den kristna humanismen är en viktig position och tradition med rötter i Jesu undervisning.

Kulturkristendomen bejakar en traditions- och kulturgemenskap som förmedlar ett sammanhang, vars bredd och djup är enastående. Den kan beröra och gripa människor långt utanför de troendes skara. Traditionskristendomen är en stor resurs både för kyrka och samhälle.

Bekännelsekristna och kulturkristna bör samsas och samverka både i Svenska kyrkan och utanför. Kulturkristna behöver kyrkan bli mer medvetna om och värna om. Inte minst nu när en kulturkanon ska diskuteras. Och nu när världen ser ut som den gör med dalande människovärde och demokrati.

Johan Unger, tidigare domprost